"Starka, envisa, varma Marie"

Jag är på väg in i en studio, ska läsa in en bok som jag skrev för länge sedan och som nu kanske kan få fler läsare. Jag är aningen sen och blir därför lite irriterad när mobilen ringer.

Det här är en dag i december. Kylslagna fingrar, en portkod som ska letas fram, vantarna ska pulas ner i fickan, glasögonen på. Svartblå eftermiddag, julens alla neonfärgade budskap och irrbloss.

En röst frågar om jag är jag och när jag bekräftar det, säger rösten att det är en tidning eller ett radioprogram eller någon från tv, minns faktiskt inte riktigt, och jag säger ”Jaha?”.

Starka, envisa, varma Marie.

Det blir tyst i luren en stund, och sedan undrar uppringaren om jag har hört. Marie Fredriksson... och tystnad,  tvekan. Hon har gått bort. Just den formuleringen minns jag. Gått bort. Trots att jag vet vad som menas, kommer alltid bråkdelen av en sekunds tvekan. Vart?

Jag ber om att få samla mig och trycker bort samtalet. Det finns ingen möjlighet att jag ska kunna säga något nu. Jag visste att det skulle hända. Vi hade setts för inte alltför länge sedan och det mötet finns lagrat i mitt privata innersta. Ändå var det en chock, och jag vet, det är slitna ord i sammanhanget, något alla säger i den sortens situationer. Det var en chock ändå. Starka, envisa, varma Marie. 

När vi träffades för att prata om att skriva en bok tillsammans, var Marie upptagen med en stark önskan: ”Folk måste få veta hur det är att vara med om en sådan sak som jag har varit”, sa hon. Och så sköt tårar upp i ögonen. Och vi försökte. Men frågan är om det är möjligt att förklara.

Hon kunde förtvivla, ilskna tårar, men de torkades med bestämda händer.

Jag vet att jag kunde se in i Maries uttrycksfulla ögon och undra. Hur ska man hantera känslomässigt att bli invaderad av de elaka krafter som en cancer är? Och som i Maries fall – i hjärnan.

Marie var en kämpe, det har jag tänkt och sagt många gånger, och jag är inte den enda. Hennes kamp var inte bara fysisk överlevnad, utan även psykisk. Att aldrig släppa hoppet.

Hon kunde förtvivla, ilskna tårar, fortfarande märkta av chock och raseri. Men de torkades med bestämda händer efter en kort stund, och sedan kom det som kändes som hennes ständiga mantra: ”Men det blir bättre. Man måste tänka positivt. Det blir bättre.”

Man kan säga att det slutade olyckligt rent fysiskt, men inte psykiskt. Jag tror att hopp och ljus var med henne hela vägen. Jag är glad för hennes skull, att hon lyckades behålla det. Inte som en bedrift, utan för hennes egen skull. 

Få saker kräver så mycket mod som att börja närma sig slutet.

En av mina andra vänner som drabbats av svårartad cancer, men klarat sig, berättade att hon upplevde sig som misslyckad för att hon varken kände sig upplyst eller närmare livet än tidigare. Att hon bara tyckte att det var hemskt, att hon mest var arg och inte alls kände sig som en beundransvärd kämpe, trots att hon förstås var det.

Få saker kräver så mycket mod som att börja närma sig sitt eget eller en närståendes slut, med öppna ögon och med cancerns obönhörliga invärtes tickande. Men jag kan verkligen förstå den som inte orkar eller kanske ens vill vara stoisk och storslagen på vägen. Då om någon gång borde man få vända blicken helt inåt.

Krönika av författaren och journalisten Helena von Zweigbergk, publicerad i Rädda Livet nr 3 2020.

Läs fler personliga berättelser