Sjuksköterskan Janet fick bröstcancer - och skrev en bok

Janet Hedendahl Carlsson är sjuksköterska och psykoterapeut. I mer än tolv år har hon jobbat med kvinnor som drabbats av bröstcancer. När hon själv fick cancer hade hon visserligen nytta av sin kunskap, men samtidigt var det svårt att acceptera att hon nu var den som behövde hjälp och stöd.  

"Jag minns hur jag reste mig ur stolen och gick runt i cirklar inne på läkarens rum. Beskedet att cancern var mer aggressiv än man först trott gjorde mig rädd och orolig.

Jag fick säga till mig själv att ta långa, djupa andetag. Precis som jag brukar säga till mina patienter som drabbats av cancer.  

Jag är sjuksköterska och psykoterapeut och har i många år arbetat som psykologiskt stöd till kvinnor som fått bröstcancer. Det var ett fantastiskt uppdrag att erbjuda stödsamtal.

Vi hade långa möten under cancerbehandlingens gång och ibland även efter. Många känner sig vilsna efter behandlingens slut, så det kan vara en lång väg tillbaka mentalt.  

Jag kände en knöl stor som en ärta 

Våren 2019 kände jag en liten knöl, stor som en ärta, i höger bröst och den var hård och växte. När jag fick reda på att det var cancer blev jag inte så förvånad, min mamma har haft bröstcancer.  

Det gjordes en operation och knölen togs bort. Efteråt skulle jag strålas och sedan var jag inställd på att det hela skulle vara över.

Men när jag var på återbesök efter operationen fick jag veta att cancern var aggressiv. Nu skulle jag även få cytostatika, cellgifter, vilket innebär en mycket längre och jobbigare behandling.  

Jag fick även veta att eftersom jag hade en hormonkänslig cancer skulle jag vara tvungen att genomgå en endokrin behandling, alltså en antihormonell behandling som slår ut mitt östrogen. Man får det för att östrogenet annars kan bidra till att eventuellt kvarvarande tumörceller kan fortsätta att dela sig.

När jag fick reda på att det var cancer blev jag inte så förvånad

Jag måste ta en tablett om dagen i totalt åtta år, jag har nu fem år kvar. Medicinen ger mig biverkningar som torra slemhinnor och stelhet, men träning gör det sistnämnda bättre. 

En jättetuff tid 

Cytostatikan var tuff och under samma period gick min pappa bort. När jag gick uppför backen till Södersjukhuset i Stockholm kom sorgen i vågor. Det gjorde att jag inte fick en jättedipp när behandlingen var över, sorgen hade liksom kommit kontinuerligt i små portioner. 

Det var också svårt att acceptera att jag, som psykoterapeut och den som hjälper andra, blivit sjuk. Rent psykiskt var det jobbigt att inte gå in på onkologavdelningen som vårdare utan som patient.  

Sorgen hade liksom kommit kontinuerligt i små portioner 

Sedan har min kunskap hjälpt mig mycket. Rent praktiskt kunde jag planera mitt liv under cytostatikabehandlingen. Jag visste ju ungefär hur jag skulle må och bestämde mig för att jobba halvtid. Det är kanske inte det vanligaste men det fungerade för mig.

Jag mådde bra av att inte bara vara Janet cancerpatient, utan också Janet psykoterapeut.  

Skrev en bok 

Redan tidigt i behandlingen kände jag att jag ville förmedla vidare all kunskap jag fått i samtal med cancerpatienter och även i möten på ett rehabcenter för cancerdrabbade i Stockholm som jag varit med och byggt upp och hållit i under många år.  

Nu när jag också har personlig erfarenhet som patient bestämde jag mig för att skriva en bok tillsammans med journalisten Justine Kirk, som också haft bröstcancer.

Boken "Mitt bröst, mitt liv – den tunna tråden" är en guide till den som fått bröstcancer, för den som har en sjuk anhörig eller möter bröstcancerpatienter i sitt arbete. Vi delar med oss både av våra egna erfarenheter och andra kvinnors upplevelser och berättelser.   

I dag mår jag bra, både fysiskt och psykiskt. Jag är 69 år och jobbar alla dagar i veckan utom en, jag har egen psykoterapimottagning. Och så älskar jag att yoga och vandra. Jag har just kommit hem från en pilgrimsvandring i Camino de Santiago i Spanien! 

Cancerspöket är inte där hela tiden, men poppar upp då och då. Jag vet att jag har en ökad risk att drabbas igen.

Helt ärligt skulle jag vilja vara utan den här erfarenheten. Men jag lever och mår bra. Och är tacksam över livet och uppskattar de små sakerna mycket mer än tidigare."