"Nu måste jag återuppstå själv"

Tänker att nu har den här perioden börjat. Jag har vetat det länge, men aldrig velat tänka så långt fram. Peter är 44 år. Jag vill ju leva med honom, vill ha barn ihop, utvecklas ihop, bli gamla ihop. Allting är borta.

Tankarna kommer snabbt och jag trycker undan dem. Karin, nu är det fokus på Peter, på en bra sista tid. Det känns som om jag går sönder inombords. Finns det mirakel? Jag vill tro att det gör det. Andas, Karin. En sak i taget, en dag i taget. Var här och nu.

Finns det mirakel?

Peter dog i februari 2014 av urinblåsecancer och jag blev änka 33 år gammal, efter ett och halvt år av sjukdom som gett ytterligare en skärpa och tyngd i livet. Vi hade gått igenom våra liv, vad gör vi om dagarna? Tagit hand om vår tid tillsammans. Men också, mardrömstid med kast mellan hopp och förtvivlan, jagandes efter halmstrån för att hitta vägar att stoppa cancern.

Skrivandet löste upp knutar

Efter hans död kände jag att även mitt liv hade tagit slut. Jag började skriva för min egen skull, för att sätta ord på mina känslor och tankar. Det kändes som om det fanns knutar överallt. Skrivandet hjälpte mig att lösa upp dem.

Samtidigt började jag maniskt läsa böcker där människor berättar om sina upplevelser av hur döden drabbar livet. Jag blev inspirerad att sätta ihop mina texter till ett manus. Jag ville skriva en bok som kan bidra med den kraft jag själv har fått av andra som vågat skriva.

Läste om andras öden

Jag har skildrat tiden med sjukdomen och första året efter Peters död. Ett år då jag sökte efter mening och energi. Min största utmaning beskrivs tydligt i en av mina dagboksanteckningar.

Jag läser om andras öden för att förstå mig själv och livets grymhet. Att det här inte är riktat mot mig personligen. Att uppleva sorg är en del av att vara människa. Jag tränar och får endorfinkickar. Jag sörjer, går igenom mitt liv, mitt liv med Peter, går igenom Peters liv. Jag hittar dagböcker, mina och Peters, som jag läser. Jag både skrattar och gråter. Jag tittar i fotoalbum, och kommer ihåg vårt liv.

Åh hjärtat, jag trodde att vi hade tid.

Jag sörjer vår framtid. Åh hjärtat, jag trodde vi hade tid. Trodde vi hade livet både bakom och framför oss. Jag börjar nu sakta förstå vad som inte kommer att bli. Att vi inte kommer att leva tillsammans. Jag måste återuppstå själv.

Under första året påminde jag ständigt mig själv om en sak: Jag behöver alla mina känslor för att klara det här: Sorgen, skratten och allt däremellan. Jag kan inte stänga av en del. Då blir allt avstängt.

Förstå vad som hänt 

Jag får ofta frågan om jag har accepterat Peters död. Svaret är nej. Däremot har jag nu accepterat vad det betyder för mig, i mitt liv, att han inte lever.

För mig var det avgörande att förstå att acceptans inte handlar om att trycka på en okej-knapp, att godkänna att Peter dog. Att acceptans i sorg handlar om att förstå att det har hänt, vad det innebär för oss som är kvar, att de vi delat livet med inte kommer tillbaka.

Skam över att må bra

Sakta men säkert lärde jag mig att möta min ångest och min sorg. Sakta men säkert lärde jag mig att möta glädje och lycka igen. I början kom skammen över att må bra. Jag lärde mig att möta även den. Men jag behövde modet att möta alla känslor för att kunna bli en hel människa igen.

Krönika av Karin Hägglund, aktuell med boken "så skilde döden oss åt".