"När vi fick frågan höll Lena på att gå bort"

– Vi har aldrig designat något förut, det här är första gången, säger Johanna Söderberg, den längsta av de två resliga systrar som utgör First Aid Kit. Lillasyster Klara Söderberg tittar misstroget på henne. 

– Men du har ju gått en kurs i grafisk design på Berghs! 

– Ja, just det. Och jag har designat vår “merch”, skivomslag och sådant, kommer Johanna plötsligt ihåg. Men det är ändå coolt att göra något som kanske miljoner svenskar kommer bära. 

Trivs att betraktas som en enhet

Det är en av få gånger som systrarna inte svarar helt samstämmigt. Till en början försöker jag tilltala dem enskilt, mån om att inte klumpa ihop dem på grund av blodsband och bandtillhörighet. Men det visar sig snart att jag krånglar till det i onödan.

Systrarna Söderberg är synkade, och trivs med att betraktas som en enhet. De talar aldrig i mun på varandra, snarare övergår den enas meningar i den andras, ordet böljar fram och tillbaka i en verbal version av den stämsång som gjort dem kända, och djupt älskade, världen över. 

First Aid Kit firar tio år som band

Redan från start tappade folk hakan inför tonåringarna från Enskede som skrev låtar med sådan självklar pondus att de tycktes sprungna ur struparna på countrystjärnor ärrade av livet.

I år firar First Aid Kit tio år som band, de har släppt fyra fullängdsalbum och turnerat fler dagar än de orkar räkna. Därtill har det blivit något av en tradition att se dem röra Polarpristagare till tårar: Patti Smith, Paul Simon och Emmylou Harris har alla trillat dit när First Aid Kit tolkat deras material (för Harris sjöng de visserligen en egen låt, hyllningen Emmylou).

Inte undra på att First Aid Kits musik spelas på dop och bröllop. Och förlossningar – Klara berättar att hon precis fick veta att en nyfunnen vän lyssnat på dem när hon födde barn.

Deras musik lämpar sig för begravningar också, förstås. Men det svåraste Johanna och Klara någonsin gjort var när de i vintras själva sjöng på begravningen av en närstående som gått bort i cancer. 

När vi fick frågan höll Lena, vår morbrors fru, precis på att gå bort. Vi ville verkligen göra något för att hedra henne.

Den erfarenheten – smärtan i förlusten och maktlösheten inför sjukdomens härjningar – spelade en avgörande roll när de tackade ja till att formge rosa bandet.

– När vi fick frågan höll Lena, vår morbrors fru, precis på att gå bort, vilket fick det att kännas väldigt angeläget. Vi ville verkligen göra något för att hedra henne, säger Klara.

– Jag vet inte om vi hade gjort det annars, om vi inte hade haft någon relation till cancer själva, tillägger Johanna.

Deras egna rosa band, som ligger på bordet framför dem, är milt retrorosa och pryds av ett hjärta i en starkare skär nyans: First Aid Kits egen logotyp som finns med på deras senaste skiva Rebel heart. Tyget de valt är manchester.

– Det känns vintage och 70-tal och vi ville göra något som kändes som vi, vårt bildspråk. Så att det inte skulle råda någon tvekan om att vi låg bakom, förklarar Johanna. 

– Och vi älskar den här puderrosa färgen, fyller Klara i.

Hennes syster nickar, sveper fingrarna över det räfflade tyget.

– Ja, vi skulle kunna ha på oss en jacka i den här färgen, säger hon fundersamt som om hon planerade deras kommande scenkläder, som ofta matchar på sinnrika sätt.

Johanna blev mamma i juni

Nu blir det visserligen inget turnerande på ett tag. Inte bara på grund av corona. Johanna blev mamma i juni, till en liten dotter vars andranamn varit bestämt sedan länge: Lena. 

– Det var så märkligt, att sitta på Lenas dödsbädd och samtidigt ha ett barn i magen. Men jag hann i alla fall berätta för henne om namnet.

Vi är inte rädda för att visa känslor i vår familj.

Efter att Lena somnat in samlades familjen och den närmsta släkten vid hennes säng för att ta farväl. Systrarna Söderberg är övertygade om att det finns ett värde i att närma sig döden, även den döda kroppen, för att minska den distans som blivit norm i vårt sekulariserade samhälle. De gjorde på samma sätt när deras farmor och mormor gick bort.

– Det är fruktansvärt, men också ganska bra. För det finns ingen tvekan om att personen inte är kvar i kroppen, och det är först då det blir verkligt, säger Klara.

– Vi är inte rädda för att visa känslor i vår familj, tillägger Johanna, så det blev väldigt emotionellt.

Släkten har stark sammanhållning

Söderbergsläkten hade stark sammanhållning redan innan, men det som hänt har fört dem närmare varandra. Den sista resan systrarna gjorde innan corona gick till London, dit de åkte tillsammans med Lenas sörjande familj.

Deras morbrors fru hette Jordebo i efternamn, var kulturjournalist och arbetade på SVT:s Babel – det var hon som introducerade dem för nya författarskap, Alice Munros långt innan hon fick Nobelpriset, och de räknade kallt med att hon alltid skulle finnas i deras liv.

–  Vi bodde på samma gata och de har också två barn, våra kusiner, som är jämnåriga med vår sladdis-lillebror Isak, vi är väldigt tajta allihopa, förklarar Johanna. 

Hon var helt klar i huvudet, och ville prata som vanligt: om tv-serier, om det som hände i världen, om Klaras kille.

Cancerbeskedet kom för några år sedan. Efter en framgångsrik behandling såg prognosen lovande ut, tills cancern återvände – denna gång spred den sig i ilfart.

Systrarna höll fast vid hoppet, säger att de båda är optimister i grunden, men mot slutet kunde de inte längre blunda för utgången; Lena var så svag, kunde varken gå eller äta.

–  Men hon var helt klar i huvudet, och ville prata som vanligt: om tv-serier, om det som hände i världen, om Klaras kille, börjar Johanna och systern fortsätter: 

– Och jag kommer ihåg att vi pratade om min hund som var med. Han är en gatuhund från Spanien, och har haft lite problem så vi skulle träffa en hundpsykolog den dagen.

Senare samma dag plingade det till i Klaras mobil:  ”Nästa gång vi ses vill jag höra allt om hur det gick hos hundpsykologen”, stod det i sms:et. 

– Helt vanligt bara. Hon brydde sig om en trots att hon låg där och dog. Det var så fint. Vi skulle ses på lördagen men sedan dog hon på fredag natt så vi… 

Här brister det. För båda. 

–  Det var jättetufft, säger Johanna när hon torkat tårarna. Och samtidigt skulle vi spela julkonserter. Jag minns att vi grät oss igenom hela repet.

Musiken har en helande effekt

Funderade de aldrig på att ställa in? Nej. De ser frågande ut. The show must go on? Ja, faktiskt: Om en pojkvän precis gjort slut eller de inte hunnit reda ut något gnabb dem emellan, det har inte spelat någon roll – First Aid Kit har klivit upp på scen och levererat. Och de allra flesta gånger har musiken haft en helande effekt. 

Sorg och skapande är sammanlänkade, tror Johanna och Klara. Kanske härstammar det från att de började skapa musik den sommar som följde efter att deras farmor gått bort.

Det finns en verklighetsflykt i att skapa något.

Året efter, 2008, dog även deras mormor, dagen innan First Aid Kit släppte sin debut-EP. Dödsorsaken var cancer även då, men en stroke hade gjort deras mormor alltmer frånvarande flera år tidigare. 

Klara drar ett djupt andetag och säger att musikskrivandet blev ett sätt att bearbeta allt det jobbiga som hände de åren.

– Och det finns en verklighetsflykt i att skapa något, utvecklar Johanna. I att göra något som fyller en med glädje.  

Vi ville göra det för Lena, vår morbror och våra kusiner. Vi sjöng när de gifte sig och när deras barn döptes.

Men är musiken alltid av godo? Hur var det med det där andra, uppträdandet på Lena Jordebos begravning, det som de sagt är det svåraste de någonsin gjort?

– Jag hade faktiskt ångest i två veckor innan, säger Klara. Det kändes som ett tryck över bröstet hela tiden, men jag förstod inte vad det var. Men så fort vi hade sjungit släppte det. Det var nog för att jag visste att det skulle vara så svårt. Att ställa sig och sjunga när man bryter ihop av gråt är… 

– Det går inte, inflikar hennes sångpartner.

– … men vi ville göra det ändå. För Lena, vår morbror och våra kusiner. Vi sjöng när de gifte sig och när deras barn döptes. Och på sätt och vis var det skönt att ha ett syfte, att kunna göra något.

På begravningen uppträdde de inte med eget material, utan sjöng Nick Cave-klassikern Into my arms och No hard feelings av The Avett Brothers. 

– No hard feelings är inte så känd, men den har en otroligt vacker text, säger Klara. Den handlar om att när man går bort så ska man inte hysa agg mot någon. Att man istället tackar livet för det som varit fint – och det som varit jobbigt. Sista textraden är så fin, “I have no enemies”.

Och jo, det gick, de förmådde sjunga ända till slutet.

Vi går i terapi för allt: vi två har gått när vi behövt jobba med vår relation, vi har gått med vår familj, med våra pojkvänner – och jag med hunden. 

Vad gör de i övrigt för att hantera sorg? Pratar visar det sig. Massor. Med varandra förstås, men gärna med en psykolog eller terapeut också.

– Jag älskar terapi! utbrister Klara. Vi går i terapi för allt: vi två har gått när vi behövt jobba med vår relation, vi har gått med vår familj, med våra pojkvänner – och jag med hunden. Jag har också pratat mycket om Lena i terapin.

Man behöver inte ha värsta krisen, utan kan gå i förebyggande syfte, poängterar Johanna.

– Det är lätt att tro att man själv har koll på vad man känner, men det är nyttigt att höra utifrån från någon som är utbildad, och som kan syna ens mönster och tankesätt och hjälpa en på traven. 

Hon ler lite snett:

– Man är inte så smart som man tror.

Längtar efter att få rota sig 

Att prata med vänner fungerar också, givetvis. Men då gäller det att vara på en plats länge nog för att hinna utveckla varaktiga relationer. Längtan efter det, efter att få rota sig, är en viktig anledning till att First Aid Kit dragit ner på sina framträdanden. 

– Vi har jobbat väldigt hårt sedan jag var 17 år och Klara 15, och egentligen aldrig haft tid med något vanligt liv, konstaterar Johanna.

Hur man ska tackla motgångar är en sak, men Avicii och många andra har visat att även framgång kan vara svår att hantera. Hur tänker ni kring det?

– Jo… att lyckas är en välsignelse och en förbannelse, säger Johanna. Det är svårt, också, att så tidigt i livet få allt man vill ha. Känslan blir lite: ”Vad ska vi sträva efter nu?” Samtidigt är man livrädd för att låta otacksam, vi har ju fått vara med om fantastiska saker. 

När ordet nej sitter långt inne 

När alla runtomkring hejar på, nästan kräver att framgångssagan ska fortsätta, också för att deras eget levebröd är beroende av det, sitter ordet nej långt inne. För Johanna har det ibland inneburit ett slags rus, hon går igång på hur mycket de klarar.

För lillasyster Klara, som dessutom är diabetiker, blev det upptrissade tempot till slut förödande och hon sjukskrevs för utbrändhet.

Allt handlar om tillväxt, och det är ett så tråkigt sätt att se på något kreativt.

– Jag minns en gång när vi spelat för 3 000 personer och var helt uppfyllda av det. Och så kom en skivbolagsperson in till oss och sa “Nu ska ni bli ännu större!”. Jag kände bara “kan jag inte få vara glad för det här?” Allt handlar om tillväxt, och det är ett så tråkigt sätt att se på något kreativt, säger hon.

Klaras största rädsla när hon mådde dåligt var att lusten till musiken skulle försvinna. 

– Men efter att ha tagit en lång paus kan vi nu göra det vi alltid gillat bäst igen: bara ses och spela och sjunga helt förutsättningslöst.

Nu jävlar ska jag leva för Lena!

Visst kan det låta enkelt, så här summerat i backspegeln, men det har krävt tid och ansträngning för First Aid Kit-systrarna att ställa om, att tillåta sig att känna att en dag utan kreativ prestation inte är en bortkastad dag. Att det finns annat att ta tillvara på i livet.

– Du vet hur mycket Lena kämpade för att få leva, säger Klara vänd till sin syster. Sedan hon dog har jag känt “nu jävlar ska jag leva för Lena!”

Johanna nickar.

– Ja, tänk att få leva alltså – det är så jäkla häftigt.

Det speciella med rosa bandet är att alla som bär det har sin egen berättelse och sin egen cancerkoppling.

Sorgen är ännu färsk, men med tiden tror de att de ljusa minnena kan få mer utrymme. Och de är tacksamma att de kan dela dem med varandra. För First Aid Kit symboliserar deras rosa band även systerskap, ynnesten i att inte vara ensam i sorgen. 

– Det speciella med rosa bandet är att alla som bär det har sin egen berättelse och sin egen cancerkoppling, säger Johanna. Men samtidigt blir bandet en symbol för en gemenskap som är väldigt fin, som visar att vi alla är tillsammans i det här.