Landstingen klarar inte cancervårdens utmaningar

En ny undersökning som Cancerfonden gjort tillsammans med Institutet för Hälso- och Sjukvårdsekonomi, IHE, som presenteras i dag, visar på en kraftig underbemanning på 17 av landets 18 onkologkliniker. Undersökningen bekräftar en underbemanning på hela 20 procent i förhållande till antalet behövda tjänster. Det innebär att det saknas personal till drygt 440 heltidstjänster.

Den akuta personalbristen får allvarliga konsekvenser för både patienter och personal som tvingas betala ett mycket högt pris för underbemanningen. Verksamhetscheferna på onkologklinikerna försöker hantera situationen genom att lappa och laga utifrån de resurser de har. Personal arbetar övertid vecka efter vecka och pensionerade onkologer kallas in. Det är heller inte ovanligt att man tvingas begränsa antalet patienter som läggs in på vårdavdelningarna. Av de verksamhetschefer som upplever att de har en akut underbemanning vittnar tre av fyra om att personalbristen på flera områden får konsekvenser för cancerpatienterna.

Undersökningen visar att överbeläggningar på avdelningar och stängda vårdplatser är vanligt förekommande. Dessutom har personalbristen lett till att det blir färre besök per patient och längre tid mellan uppföljande läkarbesök. Problemen intensifieras under semestertider, då bemanningsproblemen förvärras ytterligare. En stor majoritet av klinikerna uppger att patienternas behandlingsintervaller förlängs under dessa tider.

Men det är inte bara vården som försämras av personalbristen. Merparten av verksamhetscheferna uppger också att klinikerna deltar i färre forskningsstudier än önskat. Med andra ord så leder personalbristen även till att cancervården inte utvecklas och förbättras i den takt den skulle kunna om fler forskningsstudier kunde genomföras.

Till den redan alarmerande situationen måste vi också lägga den stora ökningen av antalet människor i Sverige som drabbas av cancer. Bara inom de närmaste 25 åren kommer såväl samhällskostnaderna som antalet drabbade av cancer att fördubblas. Tillsammans med den tilltagande personalbristen och stora pensionsavgångar blir det en ekvation som inte går att få ihop. Störst är bristen på specialistsjuksköterskor inom onkologi. 145 heltidstjänster saknas vilket motsvarar närmare 30 procent av behovet. Även bland sjuksköterskor utan vidareutbildning och bland sjuksköterskor inom strålbehandling är bristen omfattande. 13 respektive 17 procent saknas för en bra bemanning. Bland onkologiläkarna saknas 77 tjänster, vilket motsvarar 17 procent av behovet. Dessutom är stora pensionsavgångar att vänta då 20 procent av alla verksamma onkologer är 60 år eller äldre.

I flera år har personalen inom vården, patienter, myndigheter, statliga utredningar och intresseorganisationer som Cancerfonden varnat för den akuta personalbristen på alltför många av Sveriges sjukhus och vårdcentraler. Beslutsfattare i både landsting och regering håller visserligen med om problembilden, men har hittills inte förmått att erbjuda de kraftfulla och långsiktiga lösningar som behövs. I stället har oförmågan att samla sig till gemensam handling varit uppenbar och stått i vägen för de nödvändiga gemensamma strukturella beslut som måste fattas.

Hittills kan hanteringen av personalbristen inom vården bäst beskrivas som brandkårsutryckningar för att råda bot på de mest skriande behoven. Ett sådant exempel är regeringens satsning ”professionsmiljarden”, där bland annat 300 miljoner kronor har öronmärkts för att öka antalet specialistutbildade sjuksköterskor. Förväntningarna på en sådan satsning blir orealistiska. Satsningen kan möjligen ha en begränsad positiv inverkan, men behoven är så omfattande att effekten blir marginell.

På regeringens bord ligger också Göran Stierstedts utredning ”Effektiv vård” samt en nationell plan för kompetensförsörjningen inom cancervården, utarbetad av Regionala cancercentrum i samverkan. Dessa är viktiga bidrag som rör delar av de problem som cancervården står inför när det gäller just personalbristen. Lägg dessutom till den ojämlika tillgången till nya läkemedel och andra behandlingar, dåliga och ojämlika förutsättningar för klinisk forskning och lapptäcket av it-och journalsystem som skapats som snarare ökar arbetsbördan – ja, då tonar en bild av ett stort strukturellt problem inom cancervården fram.

Cancerfonden anser att systemet med 21 självständiga landsting på flera sätt står i vägen för en effektiv cancervård. I dag är det patienterna och personalen som betalar priset för att hålla liv i ett politiskt styrsystem vars bäst före-datum sedan lång tid har gått ut. För en organisation som Cancerfonden är egentligen frågan om hur sjukvården är organiserad irrelevant. Frågan saknar egenvärde för alla dem som drabbas av cancer och vill ha tillgång till bästa tänkbara vård. Det enda som har betydelse är att sjukvårdens organisation och styrning är anpassad till de krav som ställs för att cancervård och forskning ska fungera optimalt.

Det duger inte att politikerna avstår från att göra nödvändiga förbättringar av hänsyn till befintliga landstingsstrukturer. Står strukturerna i vägen för patienternas behov och personalens förutsättningar för att kunna göra ett bra jobb måste de ersättas av något bättre. Cancerfonden efterlyser därför en starkare nationell styrning av vården. Självklart kommer inte en nationell styrning att lösa alla problem för svensk cancervård. Men Cancerfonden är övertygad om att det är ett nödvändigt steg för att ta sig an den strukturomvandling som cancervården behöver för att möta dagens och morgondagens utmaningar.

En starkare nationell styrning behövs för att med kraft leda cancervården ur personalkrisen. Vi kräver att politiker nationellt och regionalt tar sitt ansvar för att skapa gemensamma lösningar på områden där landstingen själva misslyckats hittills. Först då kan Sverige nå visionen om en jämlik cancersjukvård i världsklass, där medarbetare trivs och känner stolthet och där patienterna är trygga med att de får bästa möjliga vård.

Ulrika Årehed Kågström, generalsekreterare Cancerfonden

Klas Kärre, professor och ordförande för Cancerfondens forskningsnämnd

Jan Zedenius, chefläkare Sophiahemmet och medicinskt sakkunnig Cancerfonden