Kristofer Lundström förlorade sin Lena

Det är en ny vardag. En vardag med minnesdagar. Torsdagen den 29 april skulle hon ha fyllt 56 år. Samma torsdag i april var också dagen då gravsättningen ägde rum. Den hölls för två år sedan. 

Själva cancerbeskedet ligger ytterligare dryga fem år bort. En cysta som svullnade upp visade sig vara äggstockscancer. Lena Jordebo opererades, genomgick cytostatikabehandling och återhämtade sig. Familjen invaggades i ett slags trygghet. 

Efter två år upptäcktes nya tumörer. 

– Vi var inga googlare. Men det går inte att undvika att läsa om hur prognosen ser ut när cancern kommer tillbaka, säger Kristofer.

Lena hittade ett lugn

Det är tiden från återfallet som är den tydliga berättelsen. Eller berättelserna, kanske man borde kalla dem. 

Där finns den om en mamma och en erfaren kulturjournalist – Lena hade en lång karriär på Sveriges Television bakom sig – hon fortsatte att arbeta och i det längsta finnas till för andra. Hon hittade ett lugn trots insikten om den utmätta tiden. 

Kristofer hade mött reaktionen förut. Som ung gick han nattvak som röntgenbiträde på onkologen på Örebro sjukhus. 

– Man kunde se på patienter när de tagit sig igenom sjukdomen och liksom kommit ut på andra sidan. Det gjorde verkligen Lena. 

Då förstod Lena att det här inte går. 

Men där finns också berättelsen om stunder av genombrytande ångest. 

– Desperationen trängde fram när insikten kom till fullo. Då Lena förstod att det här inte går. 

Minns platser och ögonblick

Kristofer minns platserna och ögonblicken då han såg sin fru släppa taget. 

Plötsligt var det för sent. 

En tredje historia löper parallellt. Den handlar om vård och behandling. Efter återfallet träffade Lena och Kristofer inte samma onkologläkare en enda gång. Vid varje möte satt en ny person på stolen framför dem.

Lena ville gärna delta i något immunterapeutiskt forskningsexperiment. Kristofer upplevde att hennes vädjan inte togs på allvar. 

– Plötsligt var det för sent. Fönstret från när man inte är tillräckligt dålig för behandling till man anses obotbar är litet.

Frustrationen över bemötandet ekar fortfarande. 

Innan behandlingarna lades ner hann de åka på semester till Medelhavet tillsammans med barnen, tvillingar som i dag är 17 år. 

Den sista tiden tillät inga större utflykter. Kristofer och Lena ägnade dagarna åt att prata. Om litteratur och film. Några böcker läste de tillsammans, böckerna handlade ofta om döden och om att möta den.

Chock och förnekelse

Kristofer säger att de gick in och ut ur olika energier.

– Vid beskedet och den påföljande chocken pratar man på ett sätt. Sen går man in i en sorts förnekelse. Människan är konstruerad så, man kan inte leva i ett ständigt Tjernobyl.

Lena var klar in i det sista. Kristofer märkte ändå en dag att hennes röst försvann, att hon inte hade något kvar. Hon låg då på sjukhus.

Han förstod vad som väntade. Efter att barnen fått ta farväl satt han hos henne. 

Nu har Lena gått bort.

– Personalen bäddade. Vi lyssnade på Teologiska rummet, som då fanns som podd. Det var ett bra avsnitt, det handlade om Paulus. Vi somnade båda.

Vid tvåtiden på natten kom en sköterska in och sa ”Nu har Lena gått bort”. Jag satte mig i bilen och körde hem.

Sorg kan förlama och aktivera. Orsaka flykt och fördjupning. Tiden efter hustruns bortgång jobbade Kristofer ”som en galning” med sitt vanliga uppdrag som kulturjournalist på SVT och med andra SVT-projekt kopplade till pandemin.

– Det var enbart för att skjuta upp alla tankar. Men sorgen har ofta övermannat mig. Den har kunnat komma som en tsunami, när jag kört bil och varit tvungen att stanna.

Har haft hjälp av kulturen

Några månader efter sin frus bortgång fick han utslag i ansiktet. Han var övertygad om att det var hudcancer och började planera för att barnen skulle förlora även sin far. 

– Det var som om min person gick upp i falsett. Jag misstänker att det är sånt som kan hända när man sörjer.

Kristofer säger att det var hustrun som var den starka av de två. Sedan hon gick bort har han fått ”ta över stålmannenmanteln”.

Nu sköter han hemmet och vardagen för familjen som var fyra men blivit tre. Runt omkring dem finns vänner och anhöriga. 

Han, prästsonen, har svårt att svara på frågor om mening. Senaste året har flera personer i hans närhet drabbats av cancer, några har gått bort. Döden har blivit en del av livet.

Kulturen har hjälpt honom, säger han. En stor del av litteraturen, filmen och musiken handlar om att ha mött det svåra.

Kristofer har särskilt läst en bok av musikern och författaren Nick Cave. Boken är skriven efter att hans son dog. Genom den har Kristofer påmints om vikten av att konfrontera känslor av sorg.

– Det är så lätt att springa undan, jag var själv på väg att göra det.

Läs fler personliga berättelser