Efter genombrottet blev äggstockar min grej

”Att forska handlar för mig i första hand om ett idogt arbete i den grå vardagen, att man steg för steg lägger någon ytterligare pusselbit till vetenskapen.

Tittar jag tillbaka på mina projekt är det den minsta gemensamma nämnaren – de har inte handlat om att bli nobelpristagare eller att få flashiga artiklar publicerade, utan om att bidra med ytterligare lite kunskap i det stora hela. 

Det där födde nog en nyfikenhet att ständigt ta reda på mer. 

Därmed inte sagt att det inte behövs uppmuntran. Jag minns fortfarande första gången, 1996, då ett experiment verkligen lyckades. Jag och min handledare Lars Hedin forskade på hur celler kan fästa vid andra celler. Vi hade förgäves försökt att göra en så kallad Western Blot (ett sätt att separera och upptäcka specifika protein, reds. anm.) men alla försök hade slutat med katastrof.

Det som skulle bevisa vår hypotes om hormonernas inverkan, och hur celler höll ihop och kunde brytas upp under bildandet av små äggblåsor, blev bara till en massa skuggor som det inte gick att tyda alls.  

Men så plötsligt blev allt perfekt! Det gick att dra en slutsats. Vår lilla teori kunde bekräftas. När jag gick och hämtade barnen på dagis den dagen minns jag hur jag övade på ett fiktivt disputationstal. Helt grundlöst förstås, det var ingen större upptäckt, men känslan glömmer jag aldrig.  

Fick en riktning i forskningen 

Det där födde nog en nyfikenhet att ständigt ta reda på mer. Dessutom gav det mig en riktning i forskningen, för efter det lyckade experimentet blev äggstockar min grej. 

När jag efter disputationen 1999 började jobba med cell-celladhesion för att förstå hur cancerceller kan ändra form och brytas upp innan de börjar sprida sig, sa en kollega: “Ska du verkligen satsa på det, är inte det bara en fluga?” 

Jag ska erkänna att det sporrade mig, för jag var helt säker på att vi var på rätt väg och forskningsområdet formligen exploderade efter millenniet. Sedan dess har jag bara blivit mer nyfiken och säker på att få svar på de frågeställningar vi ställt upp. 

Det här är ett mödosamt arbete, precis som forskning ska vara. 

Det ledde mig vidare till att undersöka möjligheten att upptäcka cancer tidigt i äggstockscystors vätska. Det ledde i sin tur till forskning kring att identifiera svårupptäckt äggstockscancer med hjälp av snuttar av tumör-DNA i prover från livmoderhalsen. 

Den forskningen snurrar på i allra högsta grad och vi hoppas att vi i framtiden ska kunna förebygga, eller i varje fall tidigt identifiera, äggstockscancer. Sådan tidig upptäckt skulle vara ett stort framsteg för att kunna minska den höga dödligheten i sjukdomen.  

Ökad risk för cancer 

Och i dag är en stor del av min uppgift att undersöka kopplingen mellan endometrios och äggstockscancer. Just endometrios är extremt outforskat, särskilt när det handlar om vilka ökade risker som sjukdomen medför. Vi vet att kvinnor med endometrios har ökad risk att utveckla sjukdomen men vi vet inte hur vanligt det är och varför. 

Det här är ett mödosamt arbete, precis som forskning ska vara. Det är också ett jobb som kräver lagarbete. Till min stora glädje. För det viktigaste för mig är att all forskning bedrivs med högt i tak, att vi tar hjälp av varandra över alla gränser – vare sig det handlar om universitet eller nationer – och att vi inte smyghåller på upptäckter bara för att kunna ta åt oss äran. 

Det kan ju mycket väl vara så att någon annan framöver kommer fram till svaret på hur man via ett enkelt prov kan hitta en tidig äggstockscancer. Då får inte vi rubrikerna. Men vi kan ändå känna att vi har bidragit genom att vi har varit med i paneler och diskussioner längs vägen. Det är gott nog, för i slutänden forskar vi ju inte för vår egen skull, utan för alla som drabbas.”  

Berättat för journalisten Henrik Ekblom Ystén