”Cancern fick mig att utvärdera mig själv”

– Den existentiella aspekten av cancer kommer åt alla förr eller senare. Det är mörker och ångest. Så mycket ångest att det inte går att förklara. Men sen… hur du väljer att ta dig bort från det mörkret tror jag är väldigt individuellt.

Jessica Grusell befann sig mitt i karriären. Hon hade precis börjat ett nytt ledningsjobb inom den privata sjukvården och hon bodde med sin sambo i ett fint hus. Hon reflekterade över att det var livet i ett ekorrhjul, men att det nog var ett bra liv.

Fick en tankeställare

Cancerbeskedet i slutet av 2014, ögonmelanom, tog henne på en ofrivillig resa som fick henne att omvärdera nästan allt: relationen, karriären, familjebanden, attityden till livet.

– Jag väljer att se positivt på det som hände. För mig var det bra att livet stannade upp. Jag fick en tankeställare: shit, livet är väldigt skört. Och jag utvärderade mig själv: är jag den jag vill vara, gör jag vad jag vill, är jag lycklig, mår jag bra?

”Jag hade byggt upp murar”

Svaret på flera av frågorna blev nej eller nja.

– Jag hade haft förväntningar på mig om till exempel karriär och jag hade antagit roller, både privat och i jobbet, som inte var jag fullt ut. Och jag hade under livet byggt upp murar kring mig som förhindrade att jag blev sårad. När ögoncancern hände mig gick muren inte att upprätthålla längre.

Blev bättre som människa

När Jessica kom ut på andra sidan hade hon avslutat sin relation, brutit med vänner som inte kunde möta henne, ändrat sin yrkesinriktning, startat eget företag och…

– ... Blivit lite bättre som människa, mer grundad. Samma person, men ändå inte. Det låter som en floskel, men jag har blivit en lugnare person med en mer chill attityd till livet. Jag är mer sårbar och släpper in folk.

Hur lever man med oro?

Rehabilitering i samband med cancer har för Jessica handlat till stor del om de existentiella aspekterna.

– Men man får ju noll rehabilitering från sjukvården. För mig var det liksom ”Ja Jessica, nu har vi opererat bort ditt öga, här får du två veckors sjukskrivning och sen hittar vi nog en ögonprotes som ska passa dig, hejdå!”.

Kvar var frågorna: hur är det att leva med ett öga, hur hanterar man livet med protesen och – den alltid överskuggande rädslan – vad händer om cancern återkommer, om den spridit sig? Hur lever man med den oron gnagande i själen?

Läste på och lade om livsstil

Jessica Grusell sökte själv upp en KBT-terapeut och googlade fram webbsidor för människor med det som kallas monokulär syn. Hon läste på om mat, träning och cancer och lade om sin livsstil en del.

– Den kliniska vården har varit outstanding. Det finns protokoll kring behandling och uppföljning som är välgjorda. Men för tillfrisknande tror jag att det behövs en ”godispåse” från vården där man kan välja utifrån det individuella behovet; kanske kontaktuppgifter till en samtalsgrupp, information om sjukdomen, om hur det är att leva med ett öga. Nu var det mer: ”Du får inte köra bil på sex månader”.

– Jag tror att sjukvården inte har kompetensen för att få den aspekten att fungera. Man har inte tagit sig tid att utveckla processerna för rehabilitering och information så att de löper parallellt med den medicinska behandlingen.

Har köpt ny lägenhet

Jessica är ingen ältande person, det har hon alltid fått höra. Hon har lätt för att gå vidare, vilket varit till god hjälp i den här situationen. Men efter några år av intensiva förändringar har hon nu kommit till en punkt där hon åter saktar ner.

– Jag har precis köpt en lägenhet och det var ett stort beslut för mig att våga planera för framtiden på det sättet. Det känns som att jag är på väg att finna en lugnare balans efter omvälvningarna – att jag förstått att jag ska leva ett gäng år till.