Till vårdansvars-kommittén:

Cancerfondens vision är att besegra cancer, genom att färre ska drabbas och fler ska överleva cancersjukdomar. Vi är en av de största finansiärerna av svensk cancerforskning och sedan 1951 har vi delat ut ca 15 miljarder kronor till cancerforskningen.

Vår målsättning för Sverige är tydlig – år 2030 ska de påverkbara cancerfallen ha minskat med 30 procent, en tredjedel av all cancer ska upptäckas i ett tidigare stadium, 80 procent ska överleva sin cancerdiagnos och alla som lever med och efter en cancerdiagnos ska kunna leva med god livskvalitet.

Synpunkter

1. Vilka problem/utmaningar inom hälso- och sjukvårdsområdet ser ni att kommittén bör fokusera på i arbetet?

Cancervården är ett av de områden där det blir tydligt att vården tyvärr inte är jämlik och det har vi visat i ett flertal olika rapporter.

Idag är hela cancerresan, från prevention och tidig upptäckt, vård och behandling, till rehabilitering och palliativ vård, ojämlik.

De skillnaderna – som i värsta fall leder till att människor dör – gör att vi ser ett stort behov av ökad nationell styrning inom cancervården. När det gäller skillnaderna mellan regionerna ser vi att de har kommit olika långt i förberedandet för nya nationella screeningprogram, patienter har olika tillgång till vård och det är stor skillnad i möjligheten att medverka i forskningsstudier, vilket i förlängningen också påverkar vilken vård patienterna får.

Ett område som tydligt illustrerar ojämlikheten är de screeningprogram vi har för att upptäcka cancer tidigt. Cancer som upptäcks i ett tidigt skede ökar chanserna för överlevnad och leder till skonsammare behandlingar. Idag finns det dock stora skillnader i deltagande både inom och mellan regioner samt mellan olika socioekonomiska grupper.

Medan man i den kommun i Sverige som har högst deltagande i livmoderhalscancerscreeningen har ett deltagande på 91 procent, är motsvarande siffra i den kommun med lägst deltagande 40 procent.

Enligt våra beräkning hade 194 fler överlevt cancer varje år om screeningprogrammen nådde lika många som i den kommun med högst deltagande för respektive program.

Det finns också stora skillnader i införandet av nya och uppdaterade screeningprogram.

Exempelvis kom Socialstyrelsens rekommendation om screening för tarmcancer 2014, men programmet beräknas vara fullt utbyggt i hela Sverige först 2026. Det är alldeles för långsamt och skapar ytterligare ojämlikheter.

Problemet är att Socialstyrelsens rekommendationer inte är bindande utan det är upp till var och en av de 21 regionerna att avgöra om och i så fall när de ska införa ett screeningprogram.

Enligt Socialstyrelsen är två nya screeningprogram aktuella för införande på kort sikt: screening för lungcancer och screening för prostatacancer.

I takt med forskningens framsteg kan andra program eventuellt bli aktuella på längre sikt. Cancerfonden kan tyvärr inte se några tecken på att förutsättningarna har förändrats på ett sådant sätt att en ny screeningrekommendation skulle gå snabbare att genomföra än tarmcancerscreeningen.

Därför anser vi att just förberedelsen för men även genomförandet av nya screeningprogram är ett utmärkt exempel på ett område där ökad nationell styrning är önskvärd. Det finns ytterligare områden inom cancervården där det finns behov av ökad nationell styrning, till exempel. klinisk forskning, kompetensförsörjning och digital infrastruktur.

I detta inspel kommer dock enbart vara fokus på screeningen då det är ett område som skulle kunna fungera som föregångsexempel och som kommittén skulle kunna fokusera särskilt på.

2. Tror ni att ett helt eller delvis statligt huvudmannaskap skulle kunna bidra med bättre förutsättningar att hantera de utmaningar/problem som ni lyft i fråga 1? Förklara gärna hur ni resonerat.

Cancerfonden tar inte ställning för eller mot ett statligt huvudmannaskap av vården, men har länge uttryckt att det behövs en tydligare nationell ambition, en starkare statlig styrning och samordning samt uppföljning samt ett bättre statligt stöd för att säkerställa att screeningprogrammen verkligen når alla i målgrupperna, i hela landet.

I det ingår det även att säkerställa att screeningen utövas med kvalitet, följs upp och förbättras kontinuerligt.

Det behövs tydligare insatser för att öka deltagandet i screeningprogrammen, särskilt i de grupper som idag är underrepresenterade. Att det finns så tydliga socioekonomiska kopplingar till deltagande visar att det behövs särskilt riktade satsningar mot de grupper som vi vet uteblir. Det kräver en gedigen kartläggning, nya metoder och former för best practice-utbyte mellan regionerna.

På flera håll har man lyckats väl med att öka screeningdeltagandet, men erfarenhet och kunskap sprids för långsamt. Här finns det utrymme för ett ökat nationellt ansvar.

Under 2023 har vi genomfört en riktad insats gentemot regionerna med syfte att sprida kunskap och föra en dialog om hur regionerna kan öka deltagandet i de nationella screeningprogrammen.

Vi har träffat regionala politiker i nästan alla regioner och budskapet har varit tydligt, om deltagandet i screeningen ska öka i alla olika grupper finns det behov av riktade insatser och nya arbetssätt. I samband med dialogerna med regionerna har vi kunnat konstatera att det råder en varierande kunskapsnivå om cancerscreening och att det finns en uttryckt efterfrågan hos många regionpolitiker av ett ökat kunskapsutbyte mellan regionerna.

Staten bör därför stärka arbetet för att sprida kunskap om framgångsrika metoder och främja kunskapsutbyten mellan regioner. Vi vill också se en ökad statlig styrning och nationell samordning för att öka möjligheterna till en jämlik implementering av nya rekommenderade screeningprogram.

Implementeringen av det senast införda screeningprogrammet mot tarmcancer kommer att ha tagit 12 år från rekommendation till att det är fullt utbyggt i hela landet. Det innebär också att det skiljer 12 år mellan när olika regioners invånare får tillgång till screeningprogrammet.

Genom att till exempel en myndighet får i uppdrag att förbereda hela landet för ett nytt screeningprogram skulle de inbördes ledtiderna i sjukhusregionerna kunna kortas. Här ser vi stora möjligheter att använda screeningprogrammen som en pilot i utredningen om ökad statlig styrning av hälso- och sjukvården.

Utöver insatser för att få till en mer jämlik screening anser Cancerfonden att det bör sättas upp nationella och mätbara mål för hur de socioekonomiska och geografiska skillnaderna i cancervården ska minska, där en myndighet skulle kunna ges i uppdrag av regeringen att följa utvecklingen.

För detta krävs att man tar ett samlat grepp på hur skillnaderna faktiskt ser ut och var de uppstår. Det gäller deltagande i screening, vem som får vilken behandling, tillgång till rehabilitering och allmänt bemötande i vården. Alla dessa delar behöver kartläggas och konkreta åtgärder sättas in för att vi ska få en jämlik cancervård.

3. Finns det särskilda alternativ/scenarier som kommittén bör analysera närmare när det gäller en förändrad ansvarsfördelning mellan staten och regionerna i hälso- och sjukvården?

Cancerfondens bild är att cancerscreeningen är väl lämpad som pilot för ökad statlig styrning och skulle kunna utgöra ett särskilt område i utredningen.

Det är både välkommet och nödvändigt att styra mer för både ökat deltagande i befintliga program och införandet av nya screeningprogram i regionerna. Exempelvis finns möjligheten att från nationellt håll ta över ansvaret för införandet av nya screeningprogram där en nationell aktör, till exempel Socialstyrelsen, skulle kunna få ansvar för förberedelserna inför införandet av ett nytt nationellt screeningprogram.

Förberedelsen skulle kunna ske på nationell nivå för att införandet ska kunna gå snabbare och vara mer jämlikt när en rekommendation väl kommer. Den nationella aktören skulle till exempel kunna få i uppdrag att ta fram en implementeringsplan där samtliga regioner ingår, med utrymme för förbättringar och lärande, teknisk hjälp och samordning kring kallelser och nationell samordning av kompetensbehovet.

Socialstyrelsen har redan idag i uppdrag att utveckla ett mer samordnat arbete med screeningen. Detta har hittills handlat om samordning men borde relativt enkelt kunna utvecklas till ökad styrning. Det är även möjligt att styra mer inom befintliga ramar, förslagsvis med ekonomiska incitament.

Ett exempel utifrån dagens verklighet är de medel som ligger i överenskommelsen mellan regeringen och SKR. De skulle kunna kopplas till insatser för att öka deltagandet och säkra kvaliteten i våra befintliga screeningprogram. Inte nödvändigt att det behöver leda till ökat deltagande, men incitament krävs för att man ska genomföra piloter för att öka deltagandet.

4. Vilka konsekvenser ser du/ni att ett statligt huvudmannaskap för hälso- och sjukvården skulle kunna få ur olika perspektiv?

Cancerfonden ser som tidigare nämnts stort behov av ökad nationell styrning av cancervården, men tar inte ställning för eller mot ett statligt huvudmannaskap av vården och avstår därför för att svara på denna fråga.

5. Vilka övriga medskick eller perspektiv vill du/ni lyfta till kommitténs arbete?

Vi bistår gärna med kunskap, erfarenheter och underlag i Vårdansvarskommitténs fortsatta arbete.

Beslut om detta yttrande har tagits av Enhetschef Sara Johansson. Fanette Caudron har varit föredragande.