Forskning på kliniken: Allas och ingens ansvar

Forskning är helt avgörande för en god cancervård och bygger på att hälso- och sjukvården tar till sig och använder forskningens resultat så snart som möjligt. För det krävs att forskningen utförs nära patienten, som en naturlig del integrerat med vården.

Vi har granskat hur det regionala ansvaret för klinisk forskning hanteras i landets sju universitetssjukvårdsregioner.

Genomgången visar tydligt att forskningen inte ges tillräckligt utrymme i vårdens organisation, styrning och uppföljning. Tydliga och sammanhållna processer för forskning, från regionledning ner till verksamhetsnivå saknas eller är bristfälliga.

För att möta framtidens utmaningar inom cancervården behöver vi en kunskapsintensiv cancervård i ständig utveckling. Om inte forskningsfrågorna får större utrymme än idag inom vårdens organisation riskerar vi att gå miste om det.

Det krävs nu ett ökat politiskt ansvarstagande i regionerna som ger forskningen de rätta förutsättningarna att bli den integrerade del av vården som krävs.

Forskningsfrågorna måste finnas med i ledningsarbetet, på högsta nivå och i regionernas kompetensförsörjningsarbete.

Genom vår granskning ser vi att tre problemområden återkommer i regionerna. Här finns möjligheterna att skapa bättre förutsättningar.

Brist på styrning ger fragmenterad process

En god viljeinriktning och höga ambitioner för den kliniska forskningen i universitetssjukhusregionerna.

Samtidigt finns ofta en brist på politisk styrning och ett delat politiskt ansvar som gör att forskningsprocessen inte blir så sammanhållen som den skulle behöva vara för att forskningens förutsättningar ska vara optimala genom hela hälso- och sjukvårdens organisation och verksamheter.

Brist på bra sätt att mäta forskning

Varierande sätt att mäta och följa upp forskning. Mål och indikatorer varierar mellan universitetssjukhusregionerna och skapar olika förutsättningar och svårigheter för verksamheterna.

Forskningsfrågorna upplevs som komplexa och när vårdproduktionen är mer politiskt och vardagligt brännande kan den kliniska forskningen hamna i skymundan.

Brist på tid, resurser och kompetens

Forskningen trängs undan. Nära kopplad till brist på vårdpersonal, ledning och styrning såväl som stödstrukturer. I kombination med en pressad vårdvardag gör det att forskningen riskerar att trängas undan till förmån för vårdproduktion.

I de intervjuer vi gjort för den här rapporten frågade vi alltid om de tre viktigaste åtgärderna för bättre förutsättningar i en region. 

Svaren visade sig vara väldigt samstämmiga för de sju universitetssjukvårdsregionerna.

Enligt de personer som har intervjuats handlar det främst om:

1. Hälso- och sjukvården måste se forskningen som en del av kärnuppdraget.
2. Vikten av att undvika undanträngning.
3. Minska den administrativa bördan för den kliniska forskaren.
4. Hållbar och stabil finansiering är nödvändig.
5.  Sätta mål som konkret kan följas upp.

Cancerfonden vill att varje region:

• Tydliggör var i regionen ansvaret för klinisk forskning, kvalitet och utveckling enligt hälso- och sjukvårdslagen ligger och följs upp
• Tar fram konkreta handlingsplaner som tydligt beskriver hur integreringen av klinisk forskning i den dagliga sjukvårdsverksamheten ska gå till – med särskilt fokus på ledningsstrukturer och verksamhetsstyrning
• Utvecklar mål och indikatorer som gör att det går att följa den kliniska forskningen. Ett mått som flera i Cancerfondens granskning lyft fram är antal patienter som inkluderas i kliniska studier och antalet forskande sjuksköterskor och läkare
• Ökar basfinansieringen för forskning och forskningsstödjande infrastruktur. Ett första delmål bör vara att avsätta minst en procent av de totala hälso- och sjukvårdskostnaderna till forskning
• Skapar gemensamma strukturer för ledning och uppföljning av forskning tillsammans med universitet och högskola.

På nationell nivå vill Cancerfonden att:

• Enhetliga indikatorer för forskningsaktivitet ska tas fram så att hälso- och sjukvårdens verksamheters deltagande i klinisk forskning kan följas upp. Indikatorerna bör tas fram i samverkan med företrädare för forskare, regioner, patienter och annan hälso- och sjukvårdspersonal
• Ett register bör utvecklas som innehåller en samlad nationell redovisning av de kliniska studier som pågår och de som planeras
• Regeringen måste vidta konkreta åtgärder för att målen för klinisk forskning i life science-strategin ska uppnås
• Åtgärder som främjar den kliniska forskningen lyfts fram särskilt i den kommande forskningspolitiska propositionen
• Staten utökar stödet till planering för och kartläggning av hur bemanningen inom hälso- och sjukvården behöver dimensioneras för att inte riskera att forskningen behöver stå tillbaka på grund av personalbrist
• Samtliga universitetssjukhus bör starta en process för att cancervården och cancerforskningen ska ackrediteras och uppnå status som Cancer Center (CC) eller Comprehensive Cancer Center (CCC).