"Jag är inte rädd för att misslyckas"

Hon drömde om att bli arkitekt och var en hejare på tv-spelen Asteroids och Space Invaders. Dessutom kan hon svetsa. Ett råd har Ruth Palmer följt genom hela livet: ”Ska du göra något, gör det ordentligt.”

– Min farfar sa alltid så och jag tycker att det är ett bra förhållningssätt i livet. 

"Jag blev helt paff"

Så framgångsrikt har Ruth Palmer och hennes team på Institutionen för biomedicin på Sahlgrenska akademin i Göteborg nu arbetat att Ruth Palmer blivit utnämnd till Årets cancerforskare och dessutom fått ett extra anslag på 6,9 miljoner kronor, fördelat på tre år.

– Jag blev helt paff när Klas Kärre ringde, säger denna 48-åriga professor i molekylär cellbiologi om samtalet från ordföranden i Cancerfondens forskningsnämnd. 

– Det finns så många duktiga och mer seniora forskare som är värda den här utmärkelsen. Jag kunde inte ta in det.

Utnämningen skulle hållas hemlig 

Döttrarna Fiona och Jennifer brukar skratta åt mamma, berättar hon.

– Jag har ganska lätt för att börja gråta, barnen tycker att det är roligt.

Och just den dagen i labbet hade Ruth svårt att hålla glädjetårarna tillbaka. 

– Utnämningen skulle hållas hemlig så jag försökte bete mig som vanligt, men till slut undrade en av mina kollegor hur det var fatt. Då hade jag tack och lov kommit till sans, men det tog ett bra tag. Jag irrade mest runt, tror jag. 

Varför blev du så glad?

Ruth Palmer jämför med äldsta dottern som i flera år spelat badminton och vunnit många pokaler, men en dag fick hon ta emot matchens ”fair play trophy”.

– Just den är hon gladast över, säger Ruth och fortsätter:

– Det här är ett av de priser som jag värderar högst, för att det är kollegor i forskarvärlden som tycker att jag har gjort något bra. Och pengarna behövs, nu kan vi genomföra experiment som jag länge velat göra. 

Forskare från hela världen 

Ruth Palmer har hämtat mig vid ingången till Medicinaregatan 9A, en trappa upp ligger labbet. I hennes team ingår tio personer, lika många nationaliteter finns representerade i korridoren där dubbelt så många arbetar. Arbetsspråket är engelska, på dörrkarmen in till hennes rum sitter en tilltufsad, vit pappersstjärna upptejpad. På den har någon skrivit super star med en svart tuschpenna. 

– Varje gång jag ser den blir jag varm i hjärtat.

Forskning är som lagsport 

Många gånger under vårt samtal återkommer Ruth Palmer till hur viktiga hennes medhjälpare är och att forskningsanslaget från Cancerfonden nu gör att hon kan behålla dem. 

– Vill man ha de främsta får man betala, de är värda vartenda öre. Tänk på forskning som en lagsport. Alla kan inte vara anfallare. Några ska driva på, andra ska lugna, bromsa om det behövs. Här vill jag understryka att jag inte menar att det är bäst att vara som jag, tvärtom. Laget måste bestå av alla olika typer.

Men vad gör hon egentligen, denna flera gånger prisbelönta grundforskare? Ja, förutom att leda verksamheten med allt vad det innebär, undervisa på läkarlinjen, äska pengar till forskning och resa till konferenser? Jag ställer frågan så här: 

Om du skulle förklara för en tioåring vad din forskning går ut på, hur skulle det låta? 

Ruth Palmer svarar utan minsta tvekan:

– Vi försöker lista ut hur saker och ting fungerar när allt är normalt. Varför? Jo, när man vet hur något ska vara är det lättare att förstå vad som händer när någon blir sjuk. Vid cancer har något gått jättefel i kroppen och vi försöker ta reda på hur man kan rätta till det. Det är ungefär som att laga en bil. Du måste veta hur bilen ska fungera för att kunna ordna det som plötsligt inte funkar. 

Prioriterar samarbete med läkarna 

Det arbete som hon nu belönas för har passerat grundforskningsstadiet och prövas i dag kliniskt, inte minst ger det hopp till människor med en viss typ av lungcancer och små barn som drabbats av neuroblastom, en cancerform som oftast uppträder före två års ålder. 

– Vi prioriterar samarbetet med läkarna. Kan det vi gör här i labbet vara till nytta för patienter är det supercoolt. Det är ju själva meningen med allt.

Varför just neuroblastom och lungcancer?

– Egentligen är det en tillfällighet, det visade sig att just det ALK-protein vi forskar på är inblandat i de två typerna av cancer.

Varje år drabbas 15-20 barn av neuroblastom, det finns en mildare och en mer aggressiv variant. Långt fler människor får diagnosen lungcancer. Tunga behandlingar med ibland mycket jobbiga biverkningar är vanliga.

Tror du att vi kommer att slippa cancer framöver?

– Ju äldre vi blir, desto större är risken att få cancer. Vi människor lever allt längre så frågan är nog snarare om vi kommer att hitta metoder för att kunna leva med cancer. Jag tror det. Redan nu är vi väldigt duktiga på att hantera många cancerformer, överlevnaden har ökat dramatiskt. Ta bara förra årets Nobelpris till forskningen om immunterapi! Det här är en process för hela vårdapparaten, att praktiskt kunna ta till sig det som händer inom forskningen. Men grundforskning i sig är oerhört viktig.

Hur står du ut med de långsamma processerna?

– Man vänjer sig. Ska du bedriva forskning kan den mesta tiden kännas bortkastad, du lär dig visserligen mycket men genombrotten uteblir. Men så plötsligt tar någon i teamet ett stort kliv framåt. För mig har det hänt vid tre, fyra tillfällen.

Hur känns det?

– Magen drar ihop sig, man får gåshud och pulsen rusar, det är en enorm rusch. Det vill jag gärna uppleva fler gånger, men jag kommer också att bli väldigt glad när någon i teamet hittar något som kanske inte är avgörande, men ändå ett viktigt steg framåt.

Och om du inte får de där genombrotten?

– Jag är inte rädd för att misslyckas. Det är bara att ”get up again”.

Att kunna stå ut med långa processer, att ändå skapa nytt, att våga försöka igen, är några av de största utmaningarna i yrket, menar Ruth Palmer.  

Är du modig?

– Jag har alltid varit duktig men modig? Nej, modet har kommit smygande och i dag tror jag att jag skulle kunna riskera väldigt mycket för att få svar på en fråga som jag länge funderat över. Jag har vänner som sagt: ”Du kan inte göra så, det är helt galet, du kan förlora allt.” Det har aldrig hindrat mig. Man måste våga, även våga göra misstag. 

Hur kom du till Sverige?

– Jag vet inte om det är något typiskt skotskt att sticka utomlands, men de flesta av mina vänner gav sig också iväg. Jag träffade min man i London 1992 och vi gifte oss men sedan åkte jag till San Diego och han till Umeå. Det blev fyra års pendlande mellan Kalifornien och Sverige innan jag flyttade till Umeå. Där bodde vi i 14 år. Jag kan bo var som helst men min man är väldigt svensk, säger Ruth och fortsätter:

– Om jag vill leva med honom – och det vill jag – så bor vi i Sverige. Om en av våra döttrar plötsligt skulle säga att hon ville forska skulle jag säga samma sak som mina föräldrar sa till mig: ”Du kan göra vad du vill och vi stödjer dig.” Det är därför vi bor i Sverige, för att man kan göra just det. Kombinera forskning och familjeliv.

Hur är det med könsfördelningen i ditt yrke? 

– Det blir bättre för varje år, många duktiga kvinnor kommer starkt men det kan fortfarande vara svårt att kombinera forskning med familj. Yngre personer som vill satsa behöver stöd och uppmuntran för att orka. Många hoppar av – och inte bara tjejer. Vi tävlar hela tiden internationellt, det gäller att inte komma efter, den biten kan vara riktigt tuff om man har små barn.

"Jag är inte särskilt spännande"

Ruth Palmer ser att jag inte är riktigt nöjd med svaret och fortsätter:

– En gång bad en journalist mig berätta något spännande om mig själv, något som ingen annan visste. Jag svarade att jag inte var särskilt spännande. När jag var postdoc i Kalifornien fick en labbkamrat bröstcancer och påbörjade behandling. Överlevnadsprognosen var fem år. Jag åkte till Umeå för att fortsätta arbeta där, vi höll kontakt via telefon. Jag minns sista gången jag talade med henne, kort innan hon dog. Hon sa: ”Ruth, du har fått allting. Man, barn, ett eget labb.” Jag tänker ofta på det, att jag har vunnit jackpot. 

Glad om forskningen kan hjälpa cancerpatienter 

Ruth tystnar en stund, tar sats:

– Kanske är just det svårast av allt, att vara nöjd med det man har? Jag är glad för att jag får hålla på med det jag gör, och varje experiment som kan hjälpa någon som har cancer är jag dubbelt så glad för. Varje dag.