Från nattsvart till hoppfullt

”Vi har hittat något i din mage som inte ska vara där.” Ebba kommer aldrig att glömma läkarens ord när han gav henne beskedet i december 2019.

Smärtan i hennes mage visade sig vara ett sarkom, en ovanlig cancertumör som växte snabbt och aggressivt. Den hade med stor sannolikhet orsakats av den strålbehandling som Ebba fick när hon var 13 år och för andra gången i sitt liv drabbats av leukemi.

– Sarkomet hade trasslat in sig i tarmar och ådror. Läkarna såg ingen möjlighet att få bort det med operation utan att riskera mitt liv. Jag fick sex olika varianter av cytostatika för att krympa tumören, men ingen av dem gav några resultat, berättar Ebba.

Bara veckor kvar att leva

Månaderna gick och läget förvärrades akut när Ebbas ben började svullna upp. Sarkomet hade blivit så stort att det stoppade cirkulationen till benen och Ebba hamnade i rullstol. Hon kunde inte längre klara vardagliga saker som att klä på sig, duscha och gå på toaletten.

Läkarna konstaterade att det inte fanns något mer de kunde göra. Man satte in palliativ vård och Ebba fick hemtjänst för att klara av vardagen.

– Läkarna frågade om jag ville dö hemma eller på sjukhus. Då kraschade jag.

Det måste gå

Trots läkarnas dystra prognos krävde hennes man Martin att ytterligare en läkare skulle se över Ebbas röntgenbilder och paret fick en remiss till Nya Karolinska i Stockholm.

Ebba skriver på sin blogg: ”I morgon samlas ett antal läkare på Karolinska. För dem är det en helt vanlig arbetsdag med kaffe och småprat innan mötet. För dem är jag ett namn, ett personnummer, en journal. De har min framtid i sina händer. Och här sitter jag, 60 mil söderut. En kvinna av kött och blod med en historia, känslor, drömmar och en nytänd förhoppning om en framtid.”

Det bästa med mitt liv är att jag lever

Det är tack vare Martins envishet, och att han alltid funnits där, som Ebba lever i dag.

Han fick läkaren i Stockholm att sätta sig in i Ebbas fall, där läkaren konstaterade att sarkomet låg fritt och att hon kunde opereras mot alla odds.

– Det var en riskfylld operation, men valet var enkelt. Om jag inte opererades skulle jag inte överleva. Bara några dagar senare plockade man ut ett 30 centimeter stort och över åtta kilo tungt sarkom ur min mage. Känslan av att vakna upp från narkosen och inse att tumören var borta, var helt obeskrivlig.

Leonore är anledningen till att jag inte ger upp

Dottern Leonore var bara 1,5 år när Ebba fick sin diagnos. Graviditeten med Leonore hade kantats av komplikationer och oro. Ebba fick sammandragningar redan i vecka 22 och var sedan inlagd och sängliggande i 92 dagar på sjukhus innan dottern föddes frisk och kry i vecka 36.

– Att vi fick Leonore är verkligen ett mirakel. Hon är anledningen till att jag inte ger upp. Men det har varit många tårar också. I mina mörka stunder har jag tänkt: Varför får jag en dotter om jag inte får leva och se henne växa upp?

” I min mage växte en tumör som var 30 centimeter och vägde 8 kilo.”

Ebbas föräldrar har ställt upp i vått och torrt. De har skjutsat till provtagningar, stöttat under läkarbesök, fixat trädgården, lagat mat och tagit hand om Leonore när familjen har behövt avlastning.

– Nu när jag själv är mamma förstår jag hur förkrossande det måste vara att se sitt barn må så dåligt. Det känns förfärligt att mina föräldrar ska behöva gå igenom det en gång till. Jag önskar av hela mitt hjärta att de slapp och istället fick njuta av en tillvaro som pensionärer.

Oviss framtid och ljusa ögonblick

– Jag röntgades för tre veckor sedan och då fick jag reda på att jag eventuellt har metastaser i levern och några förändringar på magsäcken som man ska undersöka närmare. Så nu tvingas jag än en gång leva i ovisshet i väntan på provsvaren. Men jag försöker njuta i stunden och uppskatta de små ögonblicken tillsammans med min familj.

Ebba gick bort den 31 december 2021. Våra tankar går till hennes närstående.

Läs fler personliga berättelser