Att vara närstående

När Sam var 47 år fick han prostatacancer. Sjukdomen kom som en chock och livet stannade upp. Det här var många år sedan och i dag är Sam frisk.

Men den här berättelsen handlar inte om Sam. Den handlar om hans storebror Kian och hur det kändes för honom när Sam blev sjuk. För när en person blir allvarligt sjuk är det många som påverkas. 

Kian minns hur det kändes när Sam blev sjuk. Han minns att han blev orolig och stressad. Han minns att han fick ont i magen och hade svårt att sova.

Till slut fick han också svårt att koncentrera sig på jobbet. Allt han tänkte på var Sam och Sams tre barn. Hur skulle det gå? Och vad kunde han göra? Kian ville så gärna vara ett stöd för Sam.

De hade alltid varit tillsammans och sedan några år tillbaka bodde de till och med på samma gata. Och nu behövde Sam honom mer än någonsin. Kian kände skuld om han gjorde saker för sig själv, så han slutade gå och träna och han slutade träffa vänner. 

Sent en kväll när Kian inte kunde sova gick han ut på promenad. På gatan träffade han en granne som var ute med sin hund. Grannen frågade varför Kian var ute så sent. Kian berättade då om Sams sjukdom och att han var orolig och hade svårt att sova.

Grannen tipsade Kian om en grupp för närstående till personer med allvarlig sjukdom. Där kan man prata med andra som går igenom liknande saker. Grannen sa att det brukar kännas bra att berätta om olika känslor och att känna att andra förstår. Kians granne erbjöd sig också att hjälpa till genom att handla mat åt Sam.

Dagen efter kontaktade Kian gruppen som han hade blivit tipsad om. Där fick han prata med andra närstående till personer med allvarlig sjukdom. Det var skönt. Där fick han också rådet att börja träna igen och att be om hjälp från sina vänner. På så sätt skulle han orka vara ett bättre stöd för Sam.

Ett annat tips Kian fick var att sänka kraven. När livet inte är som vanligt är det okej att inte orka göra allt som man orkar göra i vanliga fall.