Calle Waller har arbetat inom Prostatacancerförbundet i många år och är nu ansvarig för organisationens internationella kontakter och bevakningen av hur vårdförloppen införs.

Hur sammanfattar du, på ett övergripande plan, SVF så här långt?

– Initiativet var utmärkt och gav stora förhoppningar, särskilt inom prostatacancer som från början hade flera gånger längre väntetider än någon annan diagnos, 170 dagar mot 20-64 för övriga. Ett problem är att det tyvärr investerades i ett helt nytt och dyrt system för att mäta ledtiderna, Signe-databasen, i stället för att använda förekommande register. Det ökade det administrativa trycket på klinikerna. Systemet har också visat sig mycket svårtillgängligt för externa intressenter.

Finns det några framsteg som man särskilt kan peka ut?

– Upplägget var bra när det gäller att reducera helt onödigt tidsspill, alltså sådant som beror på obetänksamhet eller osmidiga övergångar. Däremot minskas inte flaskhalsar med ursprung i resursbrist och ineffektiv organisation, vilket i mycket hög grad gäller prostatacancervården. Smärre framsteg har gjorts i enstaka verksamheter medan väntetiderna i andra fall till och med blivit längre. Ett lysande undantag är urologikliniken i Uddevalla, som genom ett systematiskt arbete lyckats närma sig det utsatta målet, max 61 dagar, utan att nya resurser tilldelats. Tyvärr har övriga kliniker inte låtit sig inspirerats av detta. Det är också oklart om andra väsentliga vårdbehov trängts undan. 

Vad skulle du säga är de största utmaningarna?

– Utmaningen att minska tiden från remiss till behandling från 170 dagar till 61, uppfattades redan från början som orealistiskt och togs därför inte fullt ut på allvar. Regionen, som tog emot projektmedlen, tycks knappast i något fall ha bistått klinikerna aktivt genom översyn av organisation, resurser, flaskhalsar eller resultat. Inför projektet sades det att stora krav skulle ställas på förändrade arbetssätt inom alla de specialiteter och professioner som är inblandade i prostatacancervården. Detta har hittills inte skett som följd av projektet. Den dåliga uppslutningen och det begränsade genomslaget för vårdförloppen avspeglas också i en omfattande underrapportering till Signedatabasen, vilket omöjliggör tillförlitliga tolkningar av utfallet. Data måste därför hämtas från det nationella prostatacancerregistret, där det tyvärr bekräftas att effekten av vårdförloppen varit mycket begränsad för prostatacancerpatienterna. En negativ konsekvens av projektet är också en avsevärd undanträngning av patienter med andra behov av urologisk vård. Urolog- och onkologklinikerna har haft ansvaret för flera olika vårdförlopp och prioriterat detta på bekostnad av övrig vård. 

Vilka lärdomar har ni gjort?

– Det var olyckligt att välja ett generellt system eftersom förutsättningarna för de olika diagnoserna var så olika. Projektpengarna landade i regionerna och användes där fritt utan ingående analys av problemen och behoven inom respektive diagnos. Klinikerna såg inte mycket av pengarna förutom i form av koordinatorer och uppföljningssystem.  En nystart borde i väsentligt högre grad leda resurserna till de mest uppenbara behoven. 

Hur tror du fortsättningen blir?

– Den största delen av anslaget har gått till ett uppföljningssystem med begränsad användbarhet och till administrativa insatser för bättre koordination av vårdinsatserna. Det är svårt att tro att regionerna, redan tyngda av en administrativ överbyggnad, är villiga att själva bekosta en fortsatt verksamhet med nationell struktur. Frågan om fortsatt finansiering är oklar. Politisk vilja finns dock i båda blocken. Min uppfattning är att projektet under alla omständigheter behöver riggas om och fokus flyttas till att identifiera och åtgärda strukturella problem och andra flaskhalsar.