Av Pernilla Lönngren
6 oktober 2017
För 14 år sedan, den 23 juni 2003, förändrades mitt liv för alltid. Jag var en tjej på knappt 18 år. Jag skulle fylla år i augusti, bli myndig, leva livet, njuta. Men hela våren präglades istället av cancer. Det var sjukhusbesök, en pappa som tynade bort.. Pendling mellan hopp och förtvivlan. Dagen före midsommarafton fick pappa komma hem från sjukhuset för att spendera sin sista tid hemma. Vi hade verkligen en fantastiskt fin midsommar tillsammans, ett minne jag för alltid kommer bära med mig. Men tillslut, ett par dagar efter midsommarafton, orkade han inte mer. Jag var med när han tog sitt sista andetag. Inget jag önskar någon att få uppleva.. Den sommaren som följde är något suddig, lite som ett vakuum. Att fylla 18 år, den stora dagen, kändes plötsligt totalt meningslöst. Jag vill av hela mitt hjärta aldrig att någon ska behöva gå igenom det jag som ung tjej fick gå igenom. Att mista någon närstående, i mitt fall min pappa.. det är en obeskrivlig smärta som inte går att ta på. Så snälla ni som har möjlighet, skänk ett bidrag. Alla kronor räknas. Ni som vill får gärna skriva ett par minnesord om pappa. Kärlek till er. Kram