Till minne av Maria Fredriksson

Av Lovisa Söder

30 september 2019

Rosa. Rosa. Fluffig. Härlig. Kärleksfull. Mjuk. Len. Rosa är en färg som bär med sig något positivt. Rosa Bandet är en positiv sak, men ändå något negativt. Att ett rosa band behövs är väl ändå negativt? Att den där fucking jävla bröstcancern existerar är så sjukt jävla negativt. Att den har gjort att min syster, Maria, inte finns längre går inte att beskriva med ord hur fucking jävla värdelöst det är! Den 20 mars 2013 hände det värsta som någonsin kunde hända. Min älskade syster Maria förlorade kampen mot den helt vidriga sjukdomen bröstcancer. Vi som trodde att hon hade vunnit, att hon hade klarat det, att hon hade spöat skiten ur den! Men den lärde sig att spela fult, fruktansvärt fult. Den gick inte ens att se på röntgen. Den gjorde sig så liten men ändå så farlig. Den flyttade på sig. Den tog över hennes lungor. Fick henne att knappt kunna andas. Vidriga den. Till slut orkade Maria inte hålla emot längre. Hjärtat orkade inte slå. Hennes stora fina hjärta. Hon somnade in. Hon seglade bort. Kvar är vi alla med så många fina minnen och känslor. Och tårar. Maria, som var världens mest omtänksamma, snälla, varma och kärleksfulla person, finns inte längre. Jag ska inte sticka under stol med att tidvis var hon en pain in the ass… Systrar. Storasyster och lillasyster. Storasyster och lillebror. Syskon. Syskonkärlek. Den är ju ljuv. Inget går att jämföra med just vår syskonkärlek. Den är stark. Obrytbar. Oändlig. Vi älskar varandra kravlöst. Vi bråkar. Surar. Men blir sams. För syskon har man i ur och skur. För evigt. Kärleken är evig. Att behöva tänka om. Att inte få leva sitt liv med sin syster i närheten. Det är jobbigt. En kamp. Mot gråten. Med gråten. Med skrattet och med kärleken. Kärleken är ändå det som får oss att kunna gå vidare. Inte utan. Utan med. Fast på ett annat sätt. Hand i hand, men med en hand som inte syns. Den bara känns. I hjärtat. Och i själen. I lite över 6,5 år har jag varit utan min syster. Saknaden är enorm. Och den blir bara större. Paniken kryper i kroppen på mig när jag tänker efter och liksom verkligen inser vidden av att hon är borta. En obeskrivlig känsla. Tårarna bara rinner och jag vill inget hellre än att få fem ynka minuter med henne. Fem minuter där jag får krama om henne. Fem minuter där jag får berätta hur vi har det, höra hur hon har det, höra hennes skratt. Fem minuter där vi får ha i alla fall minst ett av våra skrattanfall där vi skrattar så vi gråter. Bara fem minuter. Minst. Men jag vet att det är omöjligt. Och det är det som gör så förbannat ont. Jag saknar verkligen att ha en syster. Min syster. Det finns liksom vissa saker som BARA en syster kan förstå. Som man bara kan ta med sin syster. Saker som man liksom bara kan säga till HENNE. Ingen annan skulle förstå. Och så alla de där små sakerna som jag saknar. Jag hatar att jag inte kan få några nya kommentarer från henne på facebook, både mysiga och gulliga men också de där syrliga kommentarerna. Jag hatar att inte kunna ringa och fråga om hon sett dagens avsnitt av ”Real housewives”. Jag hatar att inte kunna åka och hämta upp henne och dra och shoppa. Eller att få höra ett argt ”Vad fan vill du?!” i telefonen när jag ringer för att hon kanske inte har lust att prata just nu. Jag älskar att få de där minneshändelserna på sociala medier. ”Idag för 6 år sedan”. Jag dras tillbaka, sugs in, kastas in i det livet igen. Det livet då jag delade allt med henne. Då vi hade henne här. Det livet som man tog för givet. Det livet då hon fanns. När Maria fanns. Det livet. Jag älskar att få hänga med hennes fina Melker. Jag älskar att få prata om henne med andra. Berätta om henne och prata minnen om henne. I 6,5 år har hon fattats. Jag kan inte förstå det. Jag kan verkligen inte det. Jag säger det varje år. Men jag fattar verkligen inte det fortfarande. När jag tittar på foton på henne, känner jag ändå att jag har henne nära. Hon är med mig varje dag. Hon skrattar med mig, hon följer mig dit jag går, hon är där jag är. Jag önskar bara att jag fick skratta med HENNE, att jag fick följa med HENNE, att jag är där HON är. Jag önskar att vi fick vara tillsammans. Här. Mitt behov av att få hylla Maria är stort. Jag pratar gärna om henne. Påminns och påminner andra om hur hon gjorde. Hur hon skulle ha gjort och tänkt. Ingen kommer att glömma. Hon var en för stor pusselbit som bara försvann. Hålet finns där. Vi fyller det med kärleken till henne. Maria, vi älskar dig! Nu är det dags att sätta i gång med årets utlottning av min Rosa Bandet-tårta. ALLA pengar går OAVKORTAT till min insamling i Marias minne i Cancerfondens Rosa Bandet-insamling. Ingen ska behöva förlora kampen mot cancer. Ingen ska behöva förlora livet. Att leva. Det ni behöver göra är att klicka på knappen "bidra till insamlingen" och så följer du instruktionerna. För varje 50 kr du skänker (och skriver in ditt namn) har du en lott och är med i utlottningen av årets Rosa bandet-tårta bakad av mig! Den 2 november drar vi en vinnare som kommer att få nöjet att njuta av en tårta utöver det vanliga! Och då har vi kommit ett steg närmare att besegra den där vidriga sjukdomen, är du med? Insamlingen har vi haft under oktober månad i 6 år, och har sammanlagt fått ihop 162 575 kr! Grymt! Nu siktar vi på nästa mål! Kram från Lovisa