Till minne av Katarina, min stöttepelare.

Av Jenny Larsson

18 april 2012

Den första september -09 gick hon bort, en av dom viktigaste personerna i mitt liv. Katarina va en person med glöd, trots stressigt schema, sena nätter och tidiga morgnar så fanns hon alltid där för mig. Jag minns fortfarande sista gången jag träffade henne, då hon fortfarande va frisk. Jag var i min tidiga tonår och hade hamnat på helt fel ställe efter en fest, så jag ringde den enda som jag visste skulle ställa upp. Så när solen va på väg upp så vandrade jag genom hela Lindesberg och hem till henne. Med skam och en förvirrad tonårssjäl så kom jag till slut hem till henne, och som vanligt stod hon där med öppna armar. Hon bäddade ner mig och höll om mig hela natten, jag kände mig så trygg. Sådär trygg som man bara känner sig i en mammas famn. Jag tror aldrig att man ger upp hoppet om att det med tiden ska kännas lättare, men det blir nog egentligen aldrig det. Man vänjer sig nog bara vid situationen, man helt enkelt vänjer sig vid att det kommer fortsätta göra ont. Till alla som förlorat någon i denna hemska sjukdom, vi må känna oss ensamma trots att vi inte är det. Vi är alldeles för många. Jag saknar dig Katarina, jag försöker fortfarande inbilla mig själv att du egentligen inte är borta.. Det gör ont att älska någon man inte längre kan se. Minnet av dig bleknar inte, tvärtom. Trots din frånvaro gör du mig fortfarande stark. Jag älskar dig, extramamma.