Rosa Moln

Av Caroline Kernen

28 juli 2009

Varje morgon, varje kväll, varje andetag. Cancer. Att inte veta varför. Inte hur. Inte när och om man någonsin kommer att kunna leva igen. Det är tortyr. Jag vet. För tjugo år sedan dog man i Hodgkins Lymfom som min cancer kallas. Tack vare forskning, enbart forskning slipper jag dö. Jag blir frisk. Jag får leva. Alla har inte den turen idag. Om tjugo år kan en ung tjej, precis som jag, sitta här och säga samma sak. En människas öde, liv eller död, kan alltså bero på om vi nu ger 50 kr var eller inte. Ett liv. Det blir tungt att ha på sitt samvete om några år!?