Per Berggren, med en dåres envishet...

Av Per Berggren

2 maj 2009

2 maj 2009 Jag har sedan mustaschkampens födelse varje år odlat en mustasch. Än så länge har jag inte fått en enda kommentar om att den förhöjer mitt utsseende men det är ju inte det kampen går ut på. I år sa min sambo att hon kände sig stolt över mitt engagemang vilket kändes otroligt bra. Tyvärr har många andra gjort samma sak, det vill säga sagt att de är stolta ... men inget mer. Det är givetvis glädjande att det väcker frågor, uppmärksamhet och diskussion men med det löser vi inte cancerns gåta. Det behövs pengar, kr, $, £.... Så med en dåres envishet hoppas jag återigen att jag kan ge ett bidrag till kampanjen med min (mycket) långsamt växande mustasch. :-) Per B 4 maj 2009 Jag HATAR cancer! Och då menar jag inte hata på det sätt som många ungdomar använder ordet idag, vilket mer innebär att de inte är så förtjusta i något. Som om man skulle kunna hata stuvade morötter bara för att smakan inte faller en på läppen?!?! Nä, mitt hat är från själen rent och skärt tokhat! Jag har kollegor som fått beskedet att de har cancer. Att se dem i ögonen när de berättar detta är som att se ner i en avgrundsdjup brunn av sorg, rädsla, ångest. Idag är de friska tack vare operationer och lyckade behandlingar, men vägen dit var inte rolig. Jag har också bekanta som fått beskedet och som idag är friska, men inte utan effekter som på allvar påverkar deras livskvalitet. Och så finns det personer som stått mig nära som fått beskedet och trots operationer och behandlingar inte längre är med oss. Om det finns något jag kan göra för att hjälpa till i kampen mot detta så gör jag det. Min mustasch, som i år kanske kompletteras med lite skägg, är bara en symbol. Det är pengarna som räknas, så skänk en slant för tusan! Mvh Per B 6 maj 2009 Mobiltelefoner och cancer Nä, det handlar inte om risken att få cancer på grund av användandet av en mobiltelefon. Det handlar om det slumpmässiga sambandet mellan att mobiltelefonen går sönder och risken att drabbas av cancer. Igår kväll tappade jag min mobiltelefon från bordet och ner i golvet. (Ja, det är sant mina tjejer, jag kan tappa min mobil också men det händer inte lika ofta som för er.) Efter många års empiriska studier av hur de fyra tonårstjejer hanterar sina mobiltelefoner vet jag att en mobiltelefons livslängd är ca 1 år. Men det har ingenting att göra med funktion eller teknik, det är så länge en mobiltelefon klarar av att dagligen tappas i golvet, slängas mellan personer (och ibland hamna på golvet), kopplas in i laddaren (och ibland ramla ner på golvet), att läggas på ett bord och av fullständigt outgrundliga anledningar senare ligga på golvet. Kan det vara den samlade tiden på golvet som avgör om en mobiltelefon slutar att fungera? Nä, det är ju självklart att en mobil som köps ny och försiktigt läggs på golvet skulle hålla jättelänge. På samma sätt är det uppenbart att det är inte antalet golvstötar som avgör. Höjden och andra faktorer påverkar men även om vi pratar om samma höjd så finns det inget fastställt antal gånger som en mobil kan falla. Så var kom cancer in i detta resonemang? Jo, igår tappade jag min väl vårdade telefon från ett lågt bord. Detta var, som jag vet, den andra gången som jag tappade min mobiltelefon. Trots så få gånger valde den att gå sönder så till den grad att jag inte kan laga, eller ens starta den. På samma sätt är det med cancer. Det finns sätt att minska risken, men vem som till slut drabbas vet ingen. Självklart är det bra att vara försiktig men tyvärr hjälper inte det, vi vet för lite och när sjukdomen väl är där gäller det att hålla tummarna! Visst vet vi mycket mer nu än tidigare, men fortfarande kan vi inte förutsäga vem som kommer att drabbas eller hur allvarligt det blir för dem som drabbas av denna äckliga sjukdom. Glöm inte att skänka en slant så att vi tillsammans kan vinna över caner! Ciao! Per B 12 maj Kampen går vidare Som jag skrev i första rubriken fortsätter jag att kämpa med en dåres envishet. När kampen började skickade jag ut ett 100-tal mail om att nu var det dags igen att lätta på lädret. Jag fick omedelbart ett antal svar. Både från nära vänner och sådana som jag inte hört av på länge. 3 (!) valde att sätta in pengar. Resten verkar ha det lite knapert. Det kanske låter så men jag är inte bitter, bara lite besviken på hur många det är som så lätt rycker på axlarna. Eller kanske tycker att det räcker om de ger mig en klapp på axeln. Som vanligt får jag många frågor från mina elever varför jag plötsligt börjat med detta behåringsexeperiment igen. Har jag inte gjort någon gång förut och lagt av. Jo just det!! Det ju det som är det fina i kråksången. När det sker en månad per år så väcker det frågor, och frågor leder till samtal om varför jag gör det. Medvetenheten ökar, men det behövs pengar också! Med hopp om fler bidragsgivare! :-) Per B 22 maj 2009 Final, i år igen!?!? Jag vet inte om jag ska känna mig stolt och glad eller besviken. Visst är det kul att komma till final men jag hade önskat att det skulle ha behövts minst det 10-dubbla för att kvalificera sig. Men å andra sidan så kan ju många bäckar små... Med en dåre envishet fortsätter jag mitt korståg mot cancer. Tack alla ni som hjälper mig! Jag hoppas att vi blir fler och fler så vi kan samla ihop de pengar som forskningen så väl behöver. Kom igen och skicka ett SMS! :-) Per B