Min pappa och alla som har cancer

Av Hanna

29 september 2022

När jag startade denna insamling så levde min pappa min ! Pappa!!.4 timmar senare somnade han in, jag hann aldrig berätta för honom att jag startat upp den. Jag har valt att starta upp denna insamling för att eventuellt kunna hjälpa andra cancerpatienters familjer i framtiden. Alla pengar som kommer att samlas in går till cancerforskningen. Idag är det många människor som kämpar med cancer. Min pappa var en av dem, som nära anhörig så tycker jag att behandlingar inte tas på allvar eller i alla fall inte informationen ut till oss anhöriga. De ska hela tiden kolla upp ditt och datt. Sen är det helt plötsligt försent. I en månad har de pratat om att stråla en tumör som pappa hade och som tryckete på andningsvägarna, men inget händer, just på grund av att det ska kolla upp det, sen det och sedan det. Som anhörig är detta så psykiskt stressande. Vi vill ju bara att de ska sätta igång behandlingen så att han kan andas normal. Nu är det försent. Det gick för långt och de hann aldrig sätta in någon strålning på honom eller någon annan behandling heller. På frågan om varför de har väntat så länga får vi: (Det är så man gör). Vilket resonemang, Min tolkning av det är att de alltså avvaktar på att det är försent. Smart på sätt o vis, för nu sparar de pengar. Men som anhörig tycker jag att det hade vart bättre att från början säga till oss att han är för svag, han orkar inte, eller nej det går inte. Att gå i en månads ovisshet och vänta är jobbigt vi slits mellan hopp och förtvivlan hela tiden. För att kunna stötta de sjuka, kunna förklara för de yngre i omgivningen så behöver vi veta vad som sker. Allt vi vill ha är en förklaring. Små saker som att få information om att det finns olika fonder att söka till att kunna göra saker ihop eller en enkel sak som att få information om att det går att få billigare parkering när man besöker sjukhuset ofta når inte ut till anhöriga, de får de ta reda på själva. Alla anhöriga orkar inte det. De har sin sorg de lever i. För ca två veckor sedan var jag med min familj, pappa och hans fru i deras stuga i Ludvika. Pappa mådde inte alls bra och hade bestämt sig för att självmant skriva in sig på sjukhuset på söndagen. (vi kom på fredagen) jag försökte få honom att vi skulle åka direkt, men han ville inte, vi skulle ha den här helgen i stugan tillsammans. Det var en av de tyngsta helger i mitt liv, samtidigt en av de bästa. I allt vi gjorde som kom tankarna. ”detta är sista gången vi gör det här tillsammans” vi grillade och mat på bryggan, vi åkte på loppis som vi gör varje helg vi är där. Hela tiden maler det i huvudet att detta är sista gången vi gör det här med pappa. Det gör så ont hela tiden, jag sväljer och sväljer för att inte tårarna ska rinna. På söndagen gick det inte att hålla tårarna tillbaka, jag började packa ihop sakerna och gick till hans fru och sa, att nu orkar jag inge mer, pappa måste till sjukhuset. Vi grät både hon o jag rafsade ihop allt och åkte mot Västerås. Väl på akuten så kom pappa in fort, pga att andningen inte var på topp. Efter det fick vi sitta i 7 timmar och vänta på att han skulle få träffa läkare och få bli inskriven. SJU timmar, pappa kunde då inte sitta rakt upp, inte ligga och inte stå. Utan han kunde bara sitta och häng på en kudde. I SJU timmar………..Han hamnade på Urologen tillslut. Där blev han sittande på sängkanten, med en pall mellan sina knän som han kunde luta överkroppen mot. Så blev han sittande i 1 vecka……..de misstänkte en ny metastas i bäckenen som trycker på och gör att han inte kan resa sig upp. Än en gång så skulle det kollas upp om, röntgen. Alternativ röntgen. Strålning utan röntgen. Som dotter och även andra närstående att detta så frustrerande att tålamodet tar slut, att se honom i den ställningen i 1 vecka är omänskligt. Vidrigt o så fruktansvärt sorgligt. Hans ställning resulterade i att han vätskeflöde i kroppen stoppades upp lite. Fötterna svällde till ballonger med vätskande blåsor på. Som anhörig står man rätt maktlös om man inte vet hur man ska gå till väga. Vi kan bara stå och se på. I förrgår fick de pappa att sitta upp i en pall, full av morfin, han kunde inte prata, inte hålla i ett glas. Redan när jag åkte därifrån så sa min magkänsla att pappa inte kommer att överleva natten. . Lite senare på kvällen när vi åkt hem hade pappa bett om att få ligga ner, nått han inte gjort på över en månad. Hans fru ringer o ber oss hämta bilen för att hon vill sova kvar. Sköterskan som gav honom morfinet den kvällen sa. –, du kan släppa taget nu. Det är dags. Men min pappa har en vilja av stål, han vaknade upp på morgonen. Han lever. Han lever inget värdigt liv. Men han lever. Igår fick vi beskedet om att det inte kommer att sättas in fler behandlingar. Nu är det smärtlindring och omvårdnad som gäller. Jag, Susanne (hans fru) och mina bröder besökte igår ett boende. Gryta hospice. Det verkar väldigt mysigt där. Det är lång kö tid och det kunde ta tid att få plats där. Men igår kväll fick vi veta att han skulle få flytta dit. Om mindre än en timme i skrivande stund så kommer han att få flytta dit, han kommer att ha möjlighet att få vara ute i solen och få friskluft igen, han slipper sjukhuset. fick pappa äntligen flytta till hospice, nu skulle han få det bra. Susanne berättade för pappa att det var fint där han hade fått en bra säng, han låg så lugnt i sängen när han kom dit, ambulans sjukvårdarna sa att det hade vart en tuff resa dit för honom och att han hade fått morfin, men vi satt kvar med honom några timmar. Pappa sov och andades lugnt. Vi beslöt oss för att åka hem, vi berätta att vi skulle återkomma dagen efter. Men det blev inte så, vid 21.30 samma kväll somnade pappa in. Min pappa hann bli 62 år, han skulle inte behöva dö i cancer. INGEN ska behöva dö i cancer. imorgon har det gått en vecka sedan pappa somnade in, en vecka fylld med minnen, minnen som alltid kommer att finnas i hjärtat. Sorgen är tung. Jag försöker tala om för mig själv att pappa inte vill att jag ska vara ledsen, men det tar ett tag innan jag klarar av att gå vidare. jag kommer att fixa det, men inte just nu. Hjälp mig att samla in pengar till cancerforskningen. Även om ni inte kan bidra med pengar kan ni förhoppningsvis hjälpa mig att sprida detta så de som kan hjälpa gör det.