Matilda Ambré ’s födelsedagsinsamling

Av Matilda Ambré, Oscar Sundh och Nikolai

26 april 2021

Sen den dagen jag fyllde 25 och en kursare hittade mitt första gråa hårstrå, har jag oroat mig för att jag skulle vara helt gråhårig tio år senare. Idag fyller jag 35 och är istället snart helt utan hår. Om två ord bäst kan beskriva mina senaste 20 dagar så är det [själslig våldtäkt]. Att jag som känt mig fullt frisk har en extremt ovanlig, elakartad och väldigt aggressiv äggstockscancer är fullständigt obegripligt. Att cellgifter redan tagit över min kropp är utom mitt förstånd. Det enda som hjälper mig nu, är att vara närvarande i nuet. Klyschigt med det enda som funkar när flykt inte är ett alternativ. För mig och min familj finns bara en väg och det är igenom det här. Läkarna är hoppfulla och det är det enda jag sätter min tilltro till även om väntan på besked och närmsta tiden är oviss för mig och oss. Jag känner stor respekt för att vi är hårt prövade och har varit en längre tid. Oscar har inte haft en symptomfri dag sen tacklingen i november och när han egentligen inte orkar med sig själv, måste han orka för mig också. Och mitt i allt detta elände så finns Nikolai. Vårt älskade efterlängtade lilla barn som nästa gång jag läggs in i Linköping blir åtta månader. Det är en stor sorg att inte orka vara den förälder jag vill vara och jag önskar så att både jag och Oscar hade hunnit landa i vårt föräldraskap innan olyckan var framme. Med två sjukskriva föräldrar hade den här resan aldrig gått att genomföra utan våra familjer och våra vänner. Vi blir just nu framburna av en arsenal som krigar ihop med oss, det berör mycket och djupt. Och att acceptera hjälp har fått en helt ny innebörd. Idag, på min 35-års dag har jag valt att starta en insamling till förmån för cancerforskningen - för att forskning ger hopp till alla som är i och runt sjukdom. Därför gör jag det här inlägget. I övrigt blir det här en individuell resa men jag ska erkänna att det känns skönt att fler vet hur jag nu ser ut så jag slipper se chockade ansikten, i tid och otid, för att mitt hår inte längre är långt. Så såhär ser jag alltså ut utan hår. Än finns en del kvar men det är en tidsfråga innan det också är borta. Jag vet att det finns en hel massa kraft och mod i denna kropp - och just nu känns mitt nya hårlösa jag som något jag kommer äga. Till sist vill jag avsluta med några rader från dikten Trots bakslag [10 april] av Sofia Sivertsdotter. ”I dag, låt mig välja tro framför oro. Hjälp mig att minnas att jag är som en vårblomma som inte ger upp. Låt mig se möjligheter istället för motgångar och gör mig till en kraft som slår ut i blom” Vill du bidra till min insamling finns länk i min bio - Sprid och dela gärna - så att fler får behålla sitt barn, sin vän, sin pappa eller m a m m a / 🌱 Tack från oss tre, att du är med oss och många andra i kampen mot cancer.