Glöm inte duken

Av Linda med familj

4 augusti 2021

”Glöm inte duken” Den är en uppmaning men samtidigt en sanning. Du glömde väl inte duken? Min familj har vid varje fika, lunch eller middag på diverse rastplatser främst i Sverige men även utomlands alltid serverats våra mål på en duk. Oftast en grön och vitrutig. Kan hända att det grundade sig i en viss bacillskräck från början då jag och min syster var yngre men gick över i en tradition som vi alla gladdes åt. Hon som har styrt över duk, äggmackor, kaffe och fix gick den 23 september bort i cancer. Hon var vår mamma. Hennes namn var Laila. Mamma var liten, alldeles för liten om du frågade henne. I Frankrike hade man sagt petit. Men det var inte ord man svängde sig med i Lyrestad på den västgötska bygden där mamma växte upp. Liten men stark, envis och väääldigt snäll. Det här är en del av min mammas historia. Hösten 2011, det stundande bröllop. Jag och min man skulle gifta oss den 11 september. Mamma hade odlat festens alla blommor i sin trädgård, vi färgade spetsdukar svarta och sökte med ljus och lykta efter glasvaser i alla storlekar. Mamma hade haft ont i magen. Vi bad hennes söka för det men hon sa det inte var någon fara. ”Ont i magen kan man väl ha”. Såhär i efterhand har hon berättat. Hon visste att något var fel.. Bröllopet stundade. Utsmyckningen och festen kunde inte varit mer lyckad. Så mycket glädje och kärlek. En kort tid därefter är det dags för nästa familjefest. Min systersson skulle döpas. Älskade Theodor. Vi träffades igen och jag frågade om mammas onda i magen. Men det hade inte gått över och till sist sökte hon vård. Man undersökte och behövde undersöka lite mer. Och lite mer. Nu är det veckan innan julafton. Jag mår konstigt. Så trött och illamående och tar ett graviditetstest. Det är positivt. Vi alla kunde inte vara gladare. Speciellt mamma. Det går två dagar efter den underbara nyheten när det är dags för nästa. Den som kommer att förändra allt. Mamma ringer. Inget konstigt för vi hörs nästan varje dag. Hon har fått svar på proverna. Det är cancer. Tumörer och metastaser sitter i livmodern och andra delar av mage och lever. Behandling och operation är planerad efter jul och nyår. Mattan dras undan. Panik. Fullkomlig lycka och panik på samma gång. Vi tar oss genom julen och nyår. Sen är det dags. Jag och pappa följer med till sjukhuset. Min syster har en liten bebis och kan inte vara med. Det är möte med läkare efter läkare efter sjuksköterska. Alla är lika fina. Men det är allvar. Ingen vet säkert hur det kommer gå. Jag minns mammas beslutsamhet. ”Det är bara att göra det som krävs”. Själv somnade jag i varenda väntrum och åt tekakor och chokladbollar från cafeterian-de enda saker jag fick behålla. I mig växte ett barn, det största. Samtidigt höll jag på att förlora min favorit person? Jag grät mig igenom nätterna i gästrummet i mitt barndomshem. Mamma klarade det. Hon besegrade ”de små jävlarna”. Den gången och flera gånger till under nio års tid. Så många besked. Så många kamper. Så många tårar. Så mycket styrka. Rädslan har varit en ständig följeslagare men också känsla av att ta vara på det vi har här och nu. Mamma levde för sin familj. För sina barnbarn. Vem hade kunnat hoppas att våra barn skulle få ha henne i sina liv. Det var den största glädjen både för de och henne. Som mormor hade hon ”lekbyxor” så att hon bekvämt kunde sitta på golvet med de små och bygga duplo eller rita. Var någon hungrig eller törstig studsade hon på lätta ben upp och fixade. Och så kom det ”det var en dag i juli, då när sommaren är som bäst” mitt under en förlamande pandemi utan kramar och umgänge. Småjävlar, gifter och strålning hade gjort sitt. Där på altanen mitt i ett samtal om ditten och datten. ”Jag har fått svar på de nya proverna. Det finns inget mer de kan göra.” Först fattade jag inte och sa oförstående. ”Vaddå det finns väl ingen som kan bestämma att det är slut? Livet?” Det gick fort sen. Mamma blev sämre och sämre. En dag när hon var inlagd på sjukhuset sa hon. Kan du köpa en kanelbulle till mig? Mamma har inte ätit socker på nio år då studier visat att det kunde påverka tumörerna. Knappt något innan heller för den delen hon var bland de hälsosammaste jag känt. Vi skrattade åt att hon var så ”crazy”. Som jag har skrattat med den kvinnan. Både med och förlåt mamma.. men åt. Hon var min klippa. Min hejarklack men också den som levererade de riktiga sanningarna. Mamma somnade stilla på samma sjukhus den 23 september. Den första känslan som uppenbarade sig som vid alla stora händelser, att jag ville ringa och berätta för henne. Men så har hon åkt till ett ställe dit jag inte har numret. Sorgen efter mamma kunde inte varit större. Jag har varit förlamad av sorg. Men nu när vi närmar oss nästa årsdag utan henne. Hennes födelsedag den 29 augusti. Så känns det annorlunda. Sorgen har väl olika faser antar jag. Redan på sjukhuset kände jag så starkt att jag vill att hennes minne ska leva vidare. Så det här blir mitt sätt att hedra den finaste människa jag vet. Jag hoppas du har en eller flera favorit personer i ditt liv. Jag vill föreslå dig att du bjuder de på en fika, slå till på en kanelbulle vetja! Ha er fikastund på en duk, helst grön och vitrutig ;). Njut av stunden! För att hedra min mammas minne och alla de andra som kämpar skulle jag bli så oerhört glad om ni vill ge ett bidrag till vår insamling på Cancerfonden ”Glöm inte duken”. Kärlek till er alla, Linda med familj